Tommy Colbergs liv blir en långfilm

Listan på populära artister som varit föremål för långfilm är lång, däribland Monika Zetterlund, Håkan Hellström, Ted Gerdestad, Cornelis Vrieswijk och Gyllen Teider.

Nästa popikon att raka huvudet är Tommy Kolberg.

Den ännu namnlösa filmen kartlägger hans liv från hans tumultartade barndom till hur han fångade svensk folksoul med hitlåten ”Judy, Ming Van”, segermarschen i Björn & Bennys ”Chess” och låten som nästan blev den nya inofficiella nationalsången, ”Stad i Lus”. Det bästa av allt är att filmen utspelar sig i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

– Jag började tänka på Colberg efter att ha sett Dylans filmer om Robbie Williams, ”A Complete Unknown” och ”Better Man.” Filmproducenten Lena Renberg, som producerat både Per Fryes Monica Z och Hannes Holms Ted, säger att jag har för många dolda svagheter i artistbiopics.

– Kjellbergs film påminner mer om ”Monica Z.” För jag vill framför allt skildra en viss period av hans liv: slutet av 60-talet och början av 70-talet. Sverige på den tiden var en turbulent tid både politiskt och musikaliskt, med olika fraktioner som ofta var oense. Och Tommy är Sveriges bästa sångare! Lemberg, som var i Cannes, sa att han redan har inlett förhandlingar med både investerare och distributörer.

Målet är inte att skapa en heltäckande traditionell biografi. Istället blir det en skakig, surrealistisk resa genom fragmenterade minnen där tid och rum flödar fritt. Stilmässigt pendlar dramat mellan rå realism och frenetiskt musikaliskt drömdrama. Allt var menat att fånga klyftan mellan den berömda artisten med pengar i halsen och den instabila, självdestruktiva mannen bakom kulisserna som i sina mörkaste stunder kämpade med ensamhet, paranoia och kokain, vilket ledde till ett fängelsestraff.

– Ja, men det är ett hemskt liv, så det kanske kan vara av intresse för allmänheten att ta reda på vad som händer med människor som gör saker som jag. I dess hjärta handlar berättelsen om mitt liv om en ung man som söker validering, säger Tommy Colberg, som just nu är på sin ”Tommy Colberg Unplugged”-turné.

När han först uppvaktades var hans första tanke: ”Snälla, blanda inte in mig i det här.”

– Jag försöker hålla avstånd och ge dem frihet. Jag tycker att filmer borde vara intressanta till att börja med. Inga blodiga bekännelsedokument! Han säger att han är så trött på autofiktion att han känner för att kräkas.

Ändå är han villig att hjälpa till om det behövs.

– Jag kanske kan vara med och kommentera några av scenerna och säga: ”Det var faktiskt lite värre”, säger han med glimten i ögat.

Tommy Kohlberg älskar att filmen fokuserar på slutet av 60-talet och början av 70-talet, som han själv beskriver som en musikalisk upptäcktsresa.

– På den tiden var jag ett popfan, mer ett progressivt rockfan än ett Abbafan. Särskilt 70-talet blev en formgivande tid för att lära sig vad musik handlar om. Jag blev bekant med symfoniorkestrar, storband, trios, kvartetter och körer. Jag förstår att det är skillnad på bra musik och dålig musik, men Melody Festival verkar inte göra det längre, säger han.

Det är dock inte lätt att komma ihåg allt som hände då. Allt eftersom tiden går förändras ditt perspektiv.

– Jag närmar mig 80 år och jag vet inte var tiden har tagit vägen. Det var 60 år sedan som Björn Skiffs och jag stod på Skansen och sjöng. Annars är problemet att det inte finns något behov av att utveckla det vidare, och det finns en hel del som är suddiga, om jag får säga så. I så fall borde jag kanske använda hypnos…

Tommy Kolberg berättar om arbetet som format hans liv