Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
För några år sedan intervjuades den brittiske dokumentärfilmaren Adam Curtis i podcasten Red Scare. Filmskaparen påpekade hur högerpopulister sätter en social agenda genom att etablera en narrativ om undergång. Progressiva blir då så upptagna med att varna för högerpopulismens inflytande att de helt glömmer bort att föreslå egna sociala projekt.
I slutändan är allt som återstår i politiken bilder av olika hot. I en sådan situation tappar våra politiker tron på sin förmåga att förändra samhället. En person avslutar promenaden.
Förlamning av politisk handling.
När Stefan Lofven bestämde sig för att stänga Sveriges gränser för att ”Mitt Europa kommer inte bygga en mur” i samband med flyktingkrisen 2015 var det som en följd av ovanstående tillstånd.
Vårt privatiserade land kunde inte ta emot flyktingar. Så en stor ideell organisation gick in för att hjälpa till. Men efter ett tag började orcherna kämpa. Många kanske har undrat när det skulle gå sönder.
De insåg att vägen till makten inte låg i Reinfelds stora hjärta, utan i Sverigedemokraterna.
Samtidigt agiterade oppositionen för flyktingpolitik. De insåg att vägen till makten inte låg i Reinfelds stora hjärta, utan i Sverigedemokraterna.
Då kunde Lofeven ha valt en annan väg. Premiärministern kunde ha kontrollerat alla inblandade i att ta emot flyktingar. Folk stod på stationen med information och delade ut kläder och mat. Han sa: ”Du gjorde rätt. Vi kommer gemensamt att ta hand om människorna som kommer.”
Snarare visade sig historieskrivningen vara motsatsen. Sverige gjorde misstaget att acceptera alla. Det som skulle vara en heroisk historia förvandlades till ett nationellt trauma.
Den högra sidan vrålade ”kris”. Socialdemokrater kunde inte svara med sociala projekt. Istället ville de visa att de kunde anamma undergångsretoriken och faktiskt ta täten i den allt våldsammare invandringspolitiska hårdansen.
Svenskarnas hjärtan härdade. Humanism har blivit ett dåligt namn. Det är ingen överraskning att detta land har gått från ”strikt immigration” till ”utvisning” på bara 10 år.
Högerpopulisternas undergång verkade vara här för att stanna tills helt nyligen, då Sverige insåg konsekvenserna: dess barns skolkamrater, flickvänner och vänner började utvisas.
Väljarna förstod inte att det fanns verkliga offer för denna perversa ton.
Men nu uppstår ett komplicerat politiskt hönslopp, där både regeringen och socialdemokraterna driver samma hårda linje snarare än lösningar. På kampanjspåret måste avtappningsventilen vara strikt solid så att man inte blir anklagad för att sitta ner och kissa på folk som precis köpt sin första gaffelöl, men samtidigt vill ingen se ut som Sauron.
Med bara fyra månader kvar till valet visar opinionsmätningar tyvärr att detta ligger i invandringsminister Johann Forssers ”hjärta”.
Tvärtom är Forssells kommunikationer det senaste året variationer på 1990-talets Ultima Thule-konserter och hur mycket av ett ”paket” som redan finns utomlands tack vare honom, med energiminister Eva Bushs ord.
Nu säger sig moderaterna ha varit engagerade i ungdomsfrågor i mer än ett år, trots att det inte finns några spår av det. Tvärtom är Forssells kommunikation förra året variationer på 1990-talets Ultima Thure-konserter och i vilken utsträckning, med energiminister Eva Bushs ord, ”paketet” redan existerar utomlands tack vare honom.
Det är förstås också ett slags löfte i rättvisans namn.
När immigrationsministern vill hävda sin politik trots immigrationsaktivisters misstankar håller han upp flyktingtraumat från 2015 som en sköld. Det syriska inbördeskriget, en extraordinär situation med miljontals människor på flykt, kommer helt klart att återkomma i det ögonblick vi slutar repatriera mörkhyade människor.
Herr Forssell menar att tanken på att återvända personer som redan har drabbats av regeringens och Socialdemokraternas klart irrationella utvisningspolitik är ”inte seriös”. Inte ens ministern förstår varför det är så. Den förlegade tanken att politik är konsten att skapa möjligheter. Det gör jag inte längre.
Så hur är det med tonåringar som hoppar av skolan? Nåväl, de rullar på.
Läs fler texter av Johannes Crennel.
