Alla dessa små ögonblick som utgör livet. När du ser tillbaka på tiden som har gått, vilken typ av fragment finns kvar i ditt minne? Det är intressant, eller kanske är det sorgligt. De flesta är helt triviala.
Islänningen Hrinur Palmason berättar historien om ett fast äktenskap genom mycket vanliga scener beströdda med magisk realism. Det sistnämnda cementerar Island som det mest sagoliknande landet i Norden. Bilderna här öppnar dörren till myter, legender och all sorts skogsfolk. Men dessa inslag gör också filmen frustrerande. Under mystiken och den diskreta humorn döljer sig en smärta som aldrig borde dyka upp.
Den bor framför allt i Maggie, spelad av Sverrir Gudnason, en ensam och förlorad man separerad från sin fru Anna. Han har förlorat sig själv som människa. Han brottas med maskulinitet, både som pappa och i sitt yrke som fiskare. Det är trevligt att se Gudnason, som vi framför allt känner som svensk skådespelare, prata sitt modersmål isländska. I ensemblen sticker han dock ut och är inte lika naturlig som de andra.
Anna lät honom komma hem till henne och leka med barnen. Men det kanske kommer av medlidande snarare än sann kärlek? Det är svårt att veta, men mycket av filmen handlar om vad som kan vara Magnus längtande, längtande inre fantasier.
Vackrast och sorgligast är bilderna av ett liv som går förbi. En kyckling som växer upp och blir en kyckling och så småningom grillas. Annas stora dukar ligger på gräset när landskapet förändras från vårgrönska till svalt höstregn, vilket gör att du kan skapa konst på ett naturligt sätt. Hela tiden upptäcker barn världen runt dem som är så liten men ändå verkar så stor.
Men precis som livet bara fortsätter, efter att filmen är slut, undrar du: ”Var det här slutet?” Det finns ingen stor explosion, ingen förlösning, ingen försoning här. Kanske är det meningen?
Klicka här för andra filmrecensioner.
