Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Nu när temperaturerna stiger inför höstens riksdagsval kommer dramer kring olika budgetsatsningar att bli allt vanligare. Men politikers möjlighet att fördela offentliga medel beror ytterst på om svensk ekonomi är produktiv. Förmögenhet måste först skapas innan den kan distribueras.
För 150 år sedan, när industrialiseringen tog fart, var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europa. Sedan dess har de genomsnittliga inflationsjusterade inkomsterna ökat mer än 15 gånger. Men vi jobbar bara hälften så mycket som svenskar gjorde då. Förklaringen är att effektiviteten i att producera varor och tjänster har ökat stadigt.
Det är därför oroande att produktivitetstillväxten i Sverige och andra västländer har avtagit avsevärt sedan finanskrisen 2008, och ligger kvar långt under det historiska genomsnittet på cirka 2 %. Denna trend måste vändas om hushållen ska få mer pengar och samtidigt möta behovet av betydande investeringar i försvar, infrastruktur och välfärd.
Detta nummer har stått i fokus för ett flerårigt forskningsprogram på SNS och jag publicerar just nu en rapport som visar vad som kan göras för att förbättra produktivitetsutvecklingen i Sverige.
Vår ekonomi har relativt goda förutsättningar för produktivitetstillväxt, med 3,5 procent av BNP investerad i forskning och utveckling (FoU). Bara Israel och Sydkorea har investerat mer. De totala investeringarna som andel av BNP är höga, innovationsmiljön är den bästa i Europa efter Schweiz, tillgången på riskpengar är god och politik och lönebildning driver på strukturomvandlingen.
Produktivitetstillväxten i Sverige och andra västländer har avtagit avsevärt sedan finanskrisen 2008 och ligger fortfarande långt under historiska genomsnitt.
Sverige ligger dock efter på viktiga områden. Detta innebär att säkra en arbetskraft med kompetens inom ”fält” som naturvetenskap, teknik, ingenjörskonst och matematik. Andelen av befolkningen med universitetsexamen ligger klart under genomsnittet för jämförbara länder. Samtidigt har unga människor i Sverige det lägsta intresset för karriärer inom naturvetenskap och STEM globalt.
En kompetent arbetskraft är en förutsättning för att bedriva forskning och utveckling. Det är dock också en förutsättning för att ta vara på innovationer och resultat av forskning och utveckling som bedrivs av andra företag i Sverige och utomlands. Min rapport fokuserar på vad som gör ett land mer produktivt. Som du kan föreställa dig är det framför allt investeringar i ett lands egen FoU som är viktiga, men forskning som bedrivs i andra länder har faktiskt visat sig vara två till tre gånger effektivare.
Sverige kan inte vara bäst på alla tekniska områden, men det behöver dra nytta av forskning och utveckling och innovation som bedrivs i andra länder. Genom att utbilda fler i STEM skulle Sverige kunna ta en ”genväg” till att öka produktiviteten avsevärt.
Tyvärr saknas denna typ av kapacitet i hela EU. Arbetskraftsinvandring kan hjälpa till viss del, men vi konkurrerar om kompetensen med andra länder inom och utanför EU. Ett problem är att Sveriges löneläge, justerat för levnadskostnader, inte är särskilt konkurrenskraftigt. I grund och botten måste bristen kompenseras genom att utbilda fler i Sverige.
Även om du kanske föreställer dig att det i första hand är ett lands egen investering i FoU som spelar roll, men vi finner att forskning som görs i andra länder faktiskt har två till tre gånger större effekt.
Förra året antog regeringen STEM-strategin som syftar till att öka antalet STEM-universitetsstudenter från 83 000 till 90 000 till 2035, öka andelen förstaårselever som deltar i gymnasiets naturvetenskapliga och ingenjörsprogram från 20 procent till 25 procent och stärka matematikundervisningen i grundskolan. Tyvärr är det osannolikt att målet uppnås. Den saknar förmågan att ha permanent central kontroll över hela strategin. Vidare bygger den på lokala frivilliga insatser och det statliga stödet är otillräckligt.
Jag uppmanar därför regeringen att höja sin ambitionsnivå. Det nuvarande målet att öka antalet elever i stamutbildningen med 7 000 är för lågt. Med dagens utbildningsavhopp, även om antalet fördubblades, skulle Sverige bara i genomsnitt befinna sig i Västeuropa. Den senaste, mer ambitiösa strategin kräver också mer konkreta initiativ och reformer. I mitt betänkande kommer jag att presentera fyra saker att tänka på.
1. Stater måste arbeta mer systematiskt med skolhuvudmän för att förbättra attityden till STEM-ämnen i skolan. Ointresse är inte bara ett problem för utbildning, utan också för attityd.
2. I vissa länder, som Israel och Kina, är teoretiskt begåvade gymnasieelever eftertraktade och kvalificerande program erbjuds på gymnasienivå. Sverige bör överväga liknande initiativ. Detta hjälper också till att öka statusen för din stam.
3. Även om eleverna går i samma årskurs på mellanstadiet så blir deras gymnasiebetyg i naturvetenskap och teknik lägre än på andra program. Stamämnen kräver mer ansträngning än andra ämnen i samma årskurs. Betydande arbetsinsatser bör på något sätt kompenseras vid antagningen till högskolan så att studenter inte väljer bort naturvetenskapliga och tekniska utbildningar av denna anledning, som i dag.
4. Graden av lärarstyrd undervisning kan vara en kritisk faktor för att minska avhoppen i STEM-kurser. Det finns relativt lite lärarledd utbildning i Sverige och vi behöver utöka den. Det förutsätter bland annat att Tekniska högskolan får en budget som gör detta möjligt.
Stamämnen kräver mer ansträngning än andra ämnen i samma årskurs. Mer arbetsinsats borde kompenseras på något sätt vid högskoleantagning
Med en bra affärs- och innovationsmiljö, mycket riskvilligt kapital, ansvarsfulla företag och fackföreningar har Sverige en bättre utgångspunkt än många andra länder. Vi kan börja på en väg mot hållbar hög produktivitetstillväxt. Men det bygger på att vi slutar vara medelmåttiga när det gäller stamförmåga.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Regeringens prestationsgranskare: ”Elever som väljer svåra kurser ska inte straffas”
Nationalekonomen Stefan Förster: ”Vi kan inte bygga vår framtid på falska ekonomiska löften.”
