Brady ger en ojämn men minnesvärd konsert på Stockholms Orionteater

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Bladees musik pendlar mellan ytterligheter. Hans blandning av molnrap och hyperpop kan ibland låta som knivskarp skridskoåkning mot en spegelliknande isbakgrund, eller som den fluffiga, mjuka, färgglada världen i ett videospel. Benjamin Reichwald, vars riktiga namn är Benjamin Reichwald, har byggt den världen mestadels i skuggan i lite över ett decennium. Av de tätt sammanflätade grupperna Sad Boys och Drain Gang, vars senare Brady var med och grundade, har Sad Boys frontman Yong Lean tagit över rollen som världsstjärna.

Men något hände 2024. Efter Charli XCX-remixen och albumet Cold Visions har mystiken kring Brady lättat. Det är därför en logisk fortsättning för Stockholmsartister att nu göra två utsålda konserter på sin hemmaplan. Bara en dag tidigare släpptes också hans åttonde album, Sulphur Surfer, och på torsdag kväll blir det hans releasekonsert.

Drain Gangs houseproducent White Armor, som skapade soundet till ”Sulphur Surfer”, värmer upp med stämningsfulla beats och drömmande orgelmusik. Plötsligt blinkar en stroboskop och huvudpersonen dyker upp i ett moln av vit rök med en svart huva. I introt till ”Sulphur Surfer” höjer han armarna i luften som om han åberopar en högre makt, och medan han skanderar: ”Jag är en försvarare av gudomlig lag”, verkar den stående publiken i Orionteatern tappa lugnet. För en artist som gillar att rimma med ”hardcore” och ”dark lord” finns det ingen bättre ingång. Några ögonblick senare lossnar huven och Brady avslöjar en mun gjord av Jokern.

Den hypnotiska, bländande ljussättningen spelar en effektiv roll i föreställningens dramaturgi, men konserten blir aldrig mer kraftfull än inledningen. Tonvikten ligger på nytt material, så publiken får vänta lite. Whitearmors mörka, mullrande beats på nya ”Highland tyrann” och ”Durin’s bane” fungerar utmärkt live. Men fansen verkar vilja hoppa med huvudet först in i de äldre sakerna i katalogen, och även om de ibland får det (”Apple” orsakar en lätt eufori), är energin lite ojämn. Gäster från Drain Gang syns inte heller på scenen.

Albumsinglarna ”Blondie” och ”Eyelash”, som släpptes tidigare i år, följs av allsång, men det är finalen som verkligen lyfter taket. När 2016 års ”Who Goes There” och ”Sugar” börjar spela verkar publiken äntligen släppa loss.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Frida Söderqvist