Det värsta var när jag blev populist.
Spara intehålla
expandera till vänster
helskärm
Det är dumt att tro att drönare ska ersätta hela försvaret
42:09
Jag äter hellre en arm än att rösta på Folkpartiet, numera Liberalerna.
Trots det blev jag populist i min valkompass i EU-valet för några år sedan. Jag har fortfarande mardrömmar.
Varför hände detta?
Min egen teori: Jag är en stark anhängare av EU och är positiv till euron. Även om det är en ganska märklig åsikt nu, hade den ett starkt inflytande på valets kompass.
Men jag tror också att Liberalerna skräddarsydde sitt svar efter en målgrupp som kände precis som jag gör om Europa. De överdrev sitt engagemang för klimatförändringspolitik, fred, bistånd och antirasism. Och de tonade ner åsikter som de visste att folk på vänsterkanten hatade, som partiets marknadsextremism.
För några veckor sedan skrev jag en sarkastisk tweet som svar på ännu ett misslyckande med att vara socialdemokrat på valkompassen (förmodligen DN).
”Har någon blivit socialdemokrat med valkompass?” undrade jag.
”Jag visste att du skulle vara (V) Anders!” V-ledaren Nosy Dadgostar svarade omedelbart.
röra!
I en intervju med 100 Percent och på Instagram liknade jag valkompassen vid ett horoskop, en mycket underhållande form av underhållning. Men vissa människor saknar fortfarande mycket vägledning i livet.
Valkompassen mäter åsikter om fakta, inte värderingar. Väljarna däremot röstar i första hand efter sina värderingar.
Nu skrev Anders Sandel, statsvetare vid Göteborgs universitet, ett seriöst svar på mitt Instagraminlägg i Svenska universitetstidningen. Och SvD har skapat en hel podcast i den här frågan som är värd att lyssna på. Jag tror att jag borde svara, även om mina vetenskapliga ambitioner, speciellt för Instagram, är låga.
Jag har hälften fel, tycker Anders Sandel. Både ideologi och politik spelar roll.
Visst har han rätt, men jag tror att han struntar i något viktigt: parterna.
Folket och de politiska partierna som utgör valkompassen är kommunikationskärl. Partikontoren vet att många osäkra väljare förlitar sig på valkompassen. Svaret baseras därför inte bara på partiets program, utan också på vilka målgrupper man vill nå.
Om S helt hypotetiskt vill vinna över landsbygdsvänstermän som röstade på SD i förra valet så optimeras svaret efter deras uppfattning. Om V och MP vill vinna över vänstervridna eller lite grönare socialdemokratiska väljare så kommer svaret att skräddarsys efter dem.
Politiska partier lägger stora resurser på riktad kommunikation, och att få ”rätt” svar på valkompassen är en ganska billig metod. Anders Sandel och andra försvarare av valkompassen verkar inte ta hänsyn till detta.
Om det lilla partiet Medvolgerlig Samling hade funnits med i valkompassen hade nog i princip alla konservativa moderater tagit det som ett förslag. Samma sak hade hänt SD-väljarna om mikropartiet AFS varit inblandat. När feministiska initiativ fanns var det likadant på vänsterkanten.
När du svarar samlas väljarna. Även om parterna faktiskt inte finns.
Anders Sandel har rätt i att valkompassen är en del av pusslet. Jag gör dem alltid för att det är roligare än något annat. Ofta flera gånger.
Det är dock viktigt att förstå vad själva pusslet är.
