Matilda Starby kallas en ”supersopran”: ”Jag har makten”

Jag slutade jobba som reporter när jag först hörde Matilda Starbys låt.

Kanske gjorde min mammas plötsliga död samma vecka mitt professionella fotfäste lite ömtåligare, men i alla fall är det som om Matildas sång simmade högt och mjukt genom luften omkring mig och svepte bort alla filter.

Man kan egentligen inte göra den sortens arbete som journalist, men som konstupplevelse och som person är det självklart en ren välsignelse att få delta.

Jag hade redan träffat Matilda Starby och intervjuat henne då, så jag kunde nog bara ha låtsas som att ingenting hade hänt och baserat den här artikeln på det första mötet. Det förblev ”säkert”. Oexponerad. Men låt oss ta en risk och träffas igen.

Det kommer att berätta en sak till om löftet om den nya Svenska Operan. Hon menar att det ibland är helt rätt att strunta i vad som bör göras. Gå sedan mot det som påverkar dig istället. Jag frågar om hon också tyckte att det ögonblicket var något stort.

– I början av den konserten var jag väldigt nervös och hade många tankar. Det hände mycket. Här…

Matilda Starby gör en cirkel med handflatorna över bröstet. Som ni kan föreställa er, när hon hörde att det var perfekt, säger hon att hon kände att det fanns mycket mer som kunde förbättras.

Vi pratar om en solokonsert på Göteborgsoperan, Matilda Starbys fasta arbetsplats. Hon satte ihop kvällens program med pianisten Bernhard Groeter, inklusive personliga favoriter som Korngold, Sibelius och Rachmaninoff. Men sedan, när vi pratar om föreställningen, sitter vi hemma hos henne och hennes sambo i Malmö och packar väskorna till Wien.

Hon lever ett resande liv. Men inte bohemisk. Hon är omgiven av ärvda möbler och pelargoner och på sätt och vis är hon min faster, om jag får säga det själv. Jag stickar och skär Tanima för avkoppling. Men hon är också ett proffs. Varje uppdrag Matilda Starby åtar sig är en del av en långsiktig plan.

Annalena Persson, förste solist på Göteborgsoperan, berättar om att rekrytera stjärnspelare på ungefär samma sätt som en sportchef på en stor fotbollsklubb. Matilda Starby kommer att få ”växa in i sin största roll”. Annars riskerar du att hon blir ”överexponerad och utbränd”.

Matilda Starby har en agent med samma inriktning. Det är viktigt att välja sina uppdrag och samarbeten strategiskt. Var också försiktig så att din röst inte låter för ansträngd eller hackig. Som grenen. Eller hamstrings. Du bör börja med en mjuk Mozart. Växla upp via Puccini. senare att lysa i Strauss och kanske Wagner.

– Om jag får låta förmätet så är min röst som en kanal till mitt hjärtas inre kammare, till min själ. Men det är också mitt verktyg. min hammare. Det är som en fotbollsspelares boll, säger Matilda Starby.

Jag är inte den enda som var djupt influerad av hennes konstnärskap. Under en paus från en solokonsert i Göteborg fick hon tidskriften Opéra Prix, framröstad av läsarna, för ”sin flytande, klara, fylliga röst, inte olikt en ung Renée Fleming.”

Och när Matilda Starby gick upp till registret i andra akten tog den vithåriga herren på raden framför mig ett hårt tag i sin kollegas arm, som om han kände sig lite yr. De fick båda blinka bort tårarna när spontana applåder följde. Hon har en röst som når ut.

– Jag känner bara känslan av min egen röst, men jag tycker att den är mjuk…

hon blundar.

– Jag tycker att den har en rund känsla…

Stäng händerna runt en imaginär boll i luften.

– Och jag känner att det finns kraft i det.

Nu slår hon sin andra öppna hand med ena knytnäven. Smack!

Hon säger att ett av hennes lite mer personliga mål nu är att släppa perfektion ibland. När vi är fyllda med starka känslor tenderar vi att följa dessa impulser. Den kvällen på Göteborgsoperan trodde hon att det kunde hända i ”Lisas aria” ur Tjajkovskijs ”Spadfrun”.

– Det är dramatiskt och ryskt, där jag tillåter mig att göra saker. Till exempel ”sukuu”.

Matilda Starby förklarar konceptet med ett överdrivet liltande tjut.

– Även om jobbet i sig är påträngande för mig och upplägget är lite grovt så tycker jag att det passar bra. Även om din professor eller tränare säger åt dig att ”lägga undan”.

Det är vad hon alltid tänkt. Och djärvt, säger hon. Hon vet nu själv att de ideal som lärs ut i skolan har förtjänst. Rösterna håller längre, hörs bättre än en orkester och tilltalar traditionell publik.

– Men om allt var vackert och perfekt hela tiden skulle det bli väldigt tråkigt, säger Matilda Starby.

Och i den andan även denna text. Det finns några skavanker i protokollet. Känslan av förarsätet.