Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Han greps med en annan kvinna och tvingades fly från Uganda. Jag har alltid varit lesbisk, men jag tvingades in i ett förhållande med en man och födde tre barn. Jag har dock alltid bott med mina barn och stöttat dem i arbetet som rektor på en yrkesskola som har utbyte med en svensk gymnasieskola. Det var därför jag sökte till Sverige 2018. Jag hade varit i Sverige tidigare och trodde starkt på att det var ett land där mänskliga rättigheter, särskilt barns rättigheter, skyddades.
Homosexualitet är straffbart med livstids fängelse eller dödsstraff i Uganda, och även att ”stödja” homosexualitet kan resultera i ett straff på 20 års fängelse. Om du upptäcker att någon är homosexuell kan du också dömas till fängelse för att du inte polisanmält det.
Det var lätt för mig att få asyl. De svenska immigrationsmyndigheterna frågade mig aldrig varför och trodde att mitt liv var i fara.
När jag flydde placerade jag mina barn på internatskola för att de inte skulle utsättas för sina familjers hat och våld. Jag ansökte om familjeåterförening så snart som möjligt så att mina barn kunde komma och bo hos mig på ett säkert sätt.
De svenska immigrationsmyndigheterna frågade mig aldrig varför, de trodde att jag var i fara för mitt liv
Den lyckligaste dagen i mitt liv var när jag träffade mina barn på Arlanda 2022. Vi sjöng psalmer tillsammans i bilen på vägen hem. Jag minns den dagen som om det vore igår. Jag hade ett hus för hela familjen och ett välbetalt jobb. Min äldsta son Christine var 17 år. Bara ungefär en månad efter ankomsten till Sverige fick vi reda på att hon var gravid. Självklart blev jag chockad. Men om det är någon jag älskar mer än mina barn så är det mina barnbarn. Han är vårt allt och solen i vårt liv. Självklart bor hela familjen tillsammans.
När Christine fyllde 18 år och födde sin son fick hon ett brev hem där hon uppmanade henne att söka asyl för sig själv och sin son. Det var en chock, ingen sa annat än att hon skulle få stanna. Under intervjun var Christine tvungen att prata om något hon aldrig hade kunnat sätta ord på: mitt sexliv och min lesbianism. Allt är helt nytt för henne, och att prata om sin mamma så är otänkbart i vår kultur. Hon grät bittert för att hon inte ens fick läsa mordhot från sina anhöriga.
Christine fick senare avslag. Hon överklagade men fick avslag igen. Även om det tydligt står att våra anhöriga kommer att skada henne om hon kommer till Uganda. För hur mycket kan du skada mig? Tja, om du skadar mina barn eller mina barnbarn.
Christines två yngre bröder fick permanenta uppehållstillstånd i deras ställe. Min son är på väg att fylla 18. Annars hade jag kanske fått samma besked som min syster.
Christine har nu bestämt sig för att lämna landet. Hon förhördes på nytt på Migrationsverket och hennes advokat lämnade in en ansökan om vilandeförklaring på uppdrag av mitt barnbarn. Detta beslut säger att det är bäst för honom att gå med sin mamma. Det slutar med att han följer med Christine trots att hon inte har något hem eller jobb i Uganda.
Migrationsverket vill att treåringen ska förlora all trygghet med sin mormor, farbröder och mostrar samt dagis och kompisar. Var i Uganda föreställer verket Christine och hennes son boende? Hur ska Christine hitta bostad och arbete på egen hand? Och även om det av något mirakel ändå löser sig, vem ska ta hand om min son under de långa timmarna? Dessutom, bara för att Christine inte tar avstånd från mig, finns det ingen garanti för att hon inte kommer att åtalas för att stödja homosexualitet.
Migrationsverket saknar helt klart den information och kontroller som behövs för att säkerställa säkerheten för min dotter och barnbarn. Vad tänkte politiker som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter när de röstar för lagar som splittrar familjer?
Vet Migrationsverket att för att Christine ska kunna hyra en lägenhet i Uganda behöver hon ett intyg från sin tidigare hyresvärd? Vet de att det istället är ett intyg från ordföranden i byn eller distriktet där du bodde? Christine måste gömma sig för en familj som vill döda mig, men hon kan inte få någonstans att bo om hon inte berättar vem hon är och de får reda på vem hennes mamma är. Hennes och pojkens namn berättar också vilken klan de tillhör.
Immigrationslagstiftningen har alltid visat sig ha företräde framför barnrätten i Sverige.
År 2020 införde Sverige FN:s konvention om barnets rättigheter i svensk lag. Det innebär att barnets rättigheter ska beaktas i alla beslut, med fokus på barnets bästa, icke-diskriminering, rätten till liv och utveckling samt rätten att bli hörd. Barnkonventionen gäller för alla barn som bor i Sverige, oavsett nationalitet. Sverige har dock inte antagit några föreslagna tillägg till barnkonventionen. Därför kan Christines advokater, till skillnad från tortyrkonventionen och FN:s konvention om mänskliga rättigheter, inte anmäla Sverige till FN för brott mot barnkonventionen, till exempel när det gäller rätten till religion.
Immigrationslagstiftningen har alltid visat sig ha företräde framför barnrätten i Sverige. Dess signalpolitik har alltid företräde framför rätten till asyl. Och den byråkratin övertrumfar alltid humanismen.
Vad tänkte regeringen och Socialdemokraterna när de röstade för att ta bort det humanitära undantaget som hindrar barn från att skickas till svåra situationer? Och varför tillåts regeringen att felaktigt hävda att utvisningarna är över?
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Mats Svegfors, tidigare chefredaktör för SvD: ”Därför kan jag inte rösta på moderater längre”
Alan Topol, psykolog: ”Immigration, tjänar du pengar?”
