Bilderböcker för små barn
John Klassen och Mac Barnett
”Titta, jag kan se hösten.”
”Titta, jag kan se vintern.”
”Titta, jag kan se våren.”
”Titta, jag kan se sommaren.”
transformator. eric titerson
Lilla Piratförlaget, från noll år
John Klassen använder exakt samma text av Mack Burnett i fyra av sina böcker. Det är väldigt enkelt. Ord som ”hus,” ”träd” och ”rabatt” som beskriver den lokala miljön kring ett hus eller en gård. Meningen ”Något gott (söt smak)” bryter igenom landskapsmåleriet, och två karaktärer dyker upp: katten och berättaren, ”Jag.” ”Den korrekta hatten” är den sista textraden, och de flesta bilderna föreställer faktiskt olika typer av hattar. Vid det här laget vill läsaren hävda att det inte är en hatt, och berättaren ställs en fråga. På samma sätt, om du läser bok efter bok, slutar de alla med ”Det här är min bästa säsong.” Hur är det möjligt?
Det är omöjligt att säga vilka säsongsböcker som kommer först. Vi börjar till hösten, men det är ingen dramatisk historia. Bilden av klassen känns igen i form av en nästan-men-nästan rak horisont, ett litet hus och ett träd med en barkyta som påminner om de papperslappar som användes i grundskolans konstklasser på 1980-talet. Katter och barn har fåniga ögon för att observera världen, men de ser främst bilder. Jon Klassen stirrar på dig som om du gör narr av honom, vilket inte alltid är trevligt.
I Vinterboken är denna säsong underordnad dramatiken som antyds i kontrasten mellan Klassenwis bilder och textens innehåll. Snö täcker landskapet, beige istället för vit, och himlen är som mjölk med en antydan av lingon. Den prickiga grisen förekommer dock ungefär hälften av berättelsen, så det är inte en berättelse om vinterspel. Därefter kommer katten, och sedan ”något rött”. Här lurar Burnett och Klassen läsaren att gå med i Klassens ”Hatttrilogi” där olika djur äter varandra i jakt på hattar. Den första impulsen är att katten åt den prickiga grisen och lämnade smulor efter sig, innan den märkte att den röda formen har ändrats. För den som redan läst höstens böcker blir det tydligt att det finns en leksaksvagn.
Det finns mer dramatik i den här delen, eftersom barnet stirrar på något gömt under snön, och frustration uppstår när barnet inte går och leker. Kommer texten att låsa sig och hindra någon från att vilja spela?
Jon Klassen, som välkomnade våren med ”Titta jag ser vår”, provocerar vårälskare genom att vägra använda starka färger. Det är som en tidig marsdag när allt är grått och gräset är bart och blött. Det finns faktiskt några knoppar på rabatten, som faktiskt är en odlingslåda snarare än en rabatt, och jag är bekymrad över det. Det är samma sak som att kalla en höggaffel för en rake och en spade för en spade.
Det skulle vara en lögn att säga att detta pölfyllda landskap är den bästa årstiden för detta barn. Vid det här laget börjar man bli irriterad på Burnett och Klassen och undrar om hans grova papper och dova färgval främst är ett försök att få boken att få plats i Norgabels soffa.
Det gör att jag ser fram emot sommaren. Låt oss vara ärliga, det här är fortfarande den bästa säsongen för de flesta. Och nu börjar den blomma på allvar i växtlådan. Himlen är klarblå och barnet har en hatt på sig. När sommarljuset filtrerar genom gardinerna blir Klassens förmåga att skikta lager av färg som inte varierar mycket i nyans uppenbar.
Men om boken inte hette ”Titta jag ser sommar” hade jag trott att det var första maj som jag var med. Sommaren är inte Klassens årstid, och de starkare färgerna kommer att göra ont i hans målarhänder.
Det är inte så förvånande att ALMA-priset gick till Jon Klassen, men det är ändå intressant. Jag skulle vilja tro att han kom på det främst genom böcker om hattjakt, men den första, ”Where’s My Hat?” är en berättelse som plötsligt avbryter den mysiga atmosfären som lästiden skapar, och som har ett oväntat slut. Vad gjorde björnen? Den här klassens patenterade nyans av rött varnar utan att skrika, och med ansiktsuttryck och negativa meningar förvandlar barnet i sängen från någon som borde sova till en detektiv, ett upphetsat vittne och någon som behöver agera. Om någon tar min hatt, vad kan jag göra? Det är genialiskt och värt priset i sig.
Jo, det jag har framför mig nu är inte den boken, utan fyra mindre böcker som ärligt talat hade passat bättre bakom ett gemensamt omslag. För varje erbjuds vi inte mer än vad vi redan vet att Jon Klassen är kapabel att uppträda. Tillsammans tar de poäng, men jag förstår inte riktigt varför den här historien inte kan behandlas som en fyrakters pjäs. Är den i första hand gjord för att visas i en tavelram ovanför en barnsäng?
John Klassens böcker säljs ofta i museibutiker och däri ligger hans akilleshäl. Grafik, idéer och koncept kan ha företräde framför berättande. Säsongsböcker liknar varandra, främst ett experiment, ett sätt att testa en texts möjligheter. Jag blev intresserad av den här boken under en bilderboksläsningskurs på universitetet där relationen mellan text och bild diskuterades.
Men det är faktiskt dess akilleshäl, dess enda svaga punkt. För när John Klassen märker att något är fel får han sitt barns hjärta att slå dubbelt så snabbt som normalt. När du inte kan lita på vad du får höra, och det blir tydligt att det finns något dramatiskt, spännande och underbart gömt under den lugna ytan.
För den som tycker att denna förklaring av Klassens geni är lika vag som prislappens motivering rekommenderar jag Barnett och Klassens Sam och David Dig a Hole. Frustrationen kryper ur min hud. Och det är väldigt roligt.
Läs mer om DN:s bevakning av barnböcker
