Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Debatten om kristendomens framväxt fortsätter, och det kan vara svårt att börja prata om det. Kanske är det en naturlag att allt som är lite intressant och otydligt snabbt rivs sönder och markeras som en trend. Det anses vara en modegrej att tro på Jesus igen, men vad menar vi egentligen när vi talar om en kristen väckelse? ”Jesus är min hemmapojke”?
Jo, det mer korrekta svaret, men kanske det mindre säljande, är att kristendomen aldrig riktigt lämnade oss, samhället. Men det var bara samhället som vände ryggen åt kyrkan. Kanske beror det på att kyrkan har blivit stel? Även Habermas verkar ha insett kristendomens betydelse på sin tids höst.
Även för en härdad litteraturvetare var detta seminarium som att åka snabbtåget till frälsning.
Själv fick jag en helt autentisk upplevelse av Bibelns speciella kraft på en härlig tågresa mellan Malmö och Stockholm strax före påsk. Under hela tågresan satt jag bredvid tre tjejer som deltog i ett bibelkonvent i Köpenhamn, och vi pratade om våra favoritord och vad det egentligen innebär att vara kristen. Det räcker inte att bära ett kors, utan vi måste läsa Bibeln. I gruppens fjärde plats satt en skruffig man som såg ut som 20-årige Hermann Hesse och tittade på en svartvit film på SVT Play på sin mobiltelefon. För ett tag sedan läste han en text på grekiska.
Själv skulle jag sätta mig ner och läsa en svensk samtidsroman om 1960-talet, men jag skulle alltid bli avbruten, kanske inte på något sätt, av ett litet kristet seminarium som drog in bredvid mig. Inte emot mig. Ju viktigare det var att avlyssna dessa ungas råaste samtal, desto mer kändes min egen bok märkligt genomskinlig och onödig. Frågan är, har det någonsin varit en bekvämare tågresa? Jag lämnar det lite agnostiskt. Även för en härdad litteraturvetare var detta seminarium som att åka snabbtåget till frälsning.
Och frågan är: kom inte klimaxen av detta helt improviserade sms-samtal när en av tjejerna, någonstans mellan Hassleholm och Alvesta, läste upp nästa rad?
Det finns en tid att födas, en tid att dö, en tid att plantera och en tid att rycka upp det som har planterats.
Jag ryckte till i min säte. Vänta nu. Jag kände direkt igen det ordet, men det kom från en helt annan plats än Bibeln. Är det inte rätt…the Byrds! Och den där oförglömliga 60-talslåten ”Turn! Turn! Turn!”? Varför läste en av tjejerna det högt?
När jag kom hem (du behöver inte lura Google på tåget!) och hade lite lugn och ro för att reda ut saker och ting, insåg jag att Pete Seegers texter från en gammal Byrds setlist faktiskt var en nästan exakt kopia av de första åtta verserna i kapitel 3 i Predikarens bok i Gamla testamentet.
Med några pacifistiskt tweakade tillägg är det en stark kandidat för popens mest framgångsrika tolkning av bibliska bilder och budskap, men ärligt talat finns det lite för många fynd med en biblisk touch. När du väl börjar gräva slutar du inte.
Kjell Hägglunds klassiker ”Lake Genesaret” och Kents ”En tid för allt” och en av mina personliga favoriter, Union Carbide Productions ”The Golden Age” och repliken ”Here I wait for the milde / They will inherit this time,” from Matthew’s Gospel ”Blessed are the ödmjuk är den enda jorden,”.’ I år deltog jag i ett föredrag där en man från Smålands bibelbälte pedagogiskt visade hur Bob Dylans sångkatalog är full av Gamla testamentets referenser. Och det nämner inte ens Leonard Cohens ”Hallelujah”, reggae eller den mycket hajpade Rosalía.
Därför kan man säga att Bibelns funktion som populärkulturkanon inte alls är hotad. Även om det har gjorts några seriösa försök att kontrastera populärkultur med böcker, finns det också en hel del verk som hämtar sitt material från kanon. Bibliskt bränsle finns kvar, även om spekulationer om dess värde verkar lika osäkert som en båttur i Hormuzsundet.
Läs mer om texten av Ludvig Köhler här. Läs mer om DN:s litteraturbevakning här.
