Jimmy Håkansson, som tittade på dokumentären ”ZTV – The Great Television Experiment”, skriver att det ligger något poetiskt i att ungdomskanalen inte hann växa.
Ett av mina starkaste tv-minnen som tonåring satt fast framför en tjock burk och tittade på ”Palle” försöka göra en kickflip.
Skateboardtricket pågick lite för länge, så jag minns inte om han tänkte: ”Vad fan tittar jag på?”
Om ”Seinfeld” pitchades som ”en tv-serie om ingenting” var ZTV:s pitch ”en tv-kanal om ingenting”.
Det var tvärtom hela överklagandet. ZTV var mindre som tv och mer som en titt in i din väns storebrors förbjudna pojkrum.
Eftersom det var dyrt att spela in och redigera materialet i efterhand var kanalens program nästan alltid live, vilket naturligtvis förstärkte känslan av att allt kunde hända.
I vissa fall har detta varit fallet.
mordbrand i studion
Förutom Schrödingers kickflip minns jag också att jag satte igång en raket i rummet, satte eld på studion av misstag och en panikslagen filmproducent rusade in i inspelningen med en brandsläckare.
Ett annat klassiskt exempel är när en sändningsingenjör faller från ett hustak och landar halvförstört precis bakom programledaren.
Men talkshowen ”Women’s” fortsatte som om ingenting hade hänt, trots att sceneriet skakade ostadigt bakom panelgästerna.
SVT:s dokumentärserie ”ZTV – Det stora tv-experimentet” följer kanalen från dess tidiga skeden 1991, då den började som ett program på den intilliggande TV3-kanalen.
I sex avsnitt behandlar ZTV-alumnen Jens von Reis sitt förflutna på den ökända kanalen och avslöjar vad som verkligen hände. Och varför stoppade ingen dem?
Stenbecks uppdrag att bryta monopol
Även om detta var ytterligare ett steg i investeraren Jan Stenbecks uppdrag att bryta det statliga tv-monopolet kändes det väldigt autentiskt.
Istället för att rekrytera programledare från public service letade de igenom nattklubben Café Opera och letade efter nya modellliknande ansikten som skulle dyka upp framför kamerorna.
Antagning av Peter Ziepen och Josephine Crafford. Och få idéer för showen var mer avancerade än att låta oerfarna ungdomar fylla en tre timmar lång tid med improviserat innehåll.
Trots detta, eller kanske på grund av det, har ZTV blivit den obestridliga långsamma TV:n för Gen Xers och oss Millennials.
I Gott Talk-podden förklarar programledaren Johan Wiman hur han ser på den här tävlingen på tv-scenen. ”Det fanns ingen TV förutom vår show. Vad i hela friden var det där? Ett rederi?”
Många drömde om att bli programledare
I början av 2000-talet, när jag gick på Mediegymnasiet i en glesbygd i Småland, drömde mina klasskamrater om att bli programledare.
Istället för en sykonsult lyssnade de på Henrik Siffert, som av godtyckliga skäl blev kanalens chef vid 23 års ålder. ”På 1990-talet fick man vakna tidigt och jobba hårt för att slippa få jobb på ZTV.”
Även om kanalen verkade som en fritidsgård med sändningstillstånd var livet bakom kulisserna inte helt rosenrött.
Med obefintliga villkor och osäkra anställningar blev ZTV ett lysande exempel på hur man inte driver ett medieföretag.
Enligt egen utsago fick E-Type, som var en av kanalens tidiga programledare, ”hög lön”, medan Josephine Crafford fick nöja sig med en praktikantlön.
Men för att betala för det fick Försäkringskassan jobba extra timmar i receptionen.
Siffert bjöd in dem som blev uppsagda.
Dessutom etablerade Henrik Siffert en obehaglig tradition att bjuda in anställda som var på väg att sparkas in i sin Chevrolet.
På Rockhyllan-podden berättar Josephine om den gången hon blev ombedd att följa med honom.
Där avslöjade hon att Schiffert sparkade henne direkt efter att ha lagt sin hand på hennes lår.
Även om Siffert själv förnekar det, är det en tvåstegsraket av Guds nåd.
Även om producenterna inte kände till publiksiffrorna så visste ägaren Jan Stenbeck.
Efter år av sjunkande siffror avbröts experimentet 2010.
Förskola för dagens TV-elit
I efterhand har ZTV omnämnts som den förskola där dagens tv-elit som Christian Luke, Mia Skellinger, Eric Haag och Felix Hellngren pottränades.
ZTV hade funnits i 19 år när Stenbeck slutade.
Det är något poetiskt med att ungdomskanalerna inte har hunnit växa upp. Det förblir ett monument över en tid då innehåll inte mättes efter räckvidd eller omvandlingar.
Det var inte alltid bra, och det var sällan konsekvent. Men det var åtminstone inte ”Redelier”.
Och för en underhållningssugna generation räckte det.
