Vi vet att vi måste säga ifrån. Trots detta består tystnaden på arbetsplatsmöten. Inte för att folk är apatiska, utan för att vi är utmattade. Idag har vi en jätteutmaning för fackförbund där ute, skriver demenssjuksköterskan Maria Lilgelos.
När frågan om att utse skyddsombud och fackföreningar kommer upp vet vi alla hur viktigt det är, men vi vet också hur tungt det är.
På grund av personalbrist, övertid, gemensamma turer och ständig stress på samvetet orkar många knappt med vanligt arbete, än mindre ta på sig ytterligare ansvar.
Samtidigt vet vi att det inte blir bättre utan organisation.
Jag tror på fackföreningar, men jag tål dem inte.
Det är här Komunal står mitt i en avgörande utmaning.
Fackföreningar kämpar för att fler ska organisera sig och ta fackliga uppdrag, inte därför, utan för att det är det enda sättet att göra långsiktiga förändringar av villkoren för äldreomsorg, funktionsstöd och hälsovård.
En starkare organisation ger dig större förhandlingsstyrka. Ju fler förtroendevalda vi har, desto fler röster kan vi ha innan arbetsplatsfrågorna blir ohållbara.
Men här kommer den svåra ambivalensen. Många fackliga medlemmar känner: ”Jag tror på facket. Jag vet att vi måste jobba hårdare, men jag kan inte hålla tillbaka.”
Det är inte en brist på enighet. Arbetslivet dränerar människors energi.
Fler möten innebär mer ansvar…
Om varje skift syftar till att få affärer gjorda med för få kollegor, blir facklig verksamhet ytterligare en uppgift på en redan fullsatt lista.
Att bli skyddsombud eller arbetsplatsombud kan kännas som att kliva direkt in i mer ansvar, fler möten och fler konflikter.
Samtidigt är det just bristen på fackligt engagemang som gör att arbetsgivarna kan fortsätta tänja på gränserna.
Det är svårt att bryta den onda cirkeln
Det är en ond cirkel. I pressade situationer har vi mindre energi att organisera. En neddragning av organisationen försvagar möjligheten att förbättra situationen.
För att bryta denna cirkel räcker det inte att be om engagemang. Du måste göra dina uppgifter hållbara.
Tid är faktiskt avsatt för facklig verksamhet. För att säkerställa att nyvalda representanter får stöd, utbildning och en gemenskap där du inte är ensam.
För att göra detta måste vi sluta se facklig verksamhet som något som går ”utöver” arbetet. Det är en del av att skapa jobb som kan överleva på lång sikt.
Ingen vårdpersonal ska behöva välja mellan sitt eget tillfrisknande och skyddet av sina kollegor.
Men vi måste också vara ärliga. Utan organisation kommer ingenting att förändras. Ingen annan kan lösa arbetsmarknadskrisen åt oss.
Du behöver inte vara stark ensam
När allt är bra är fackligt engagemang ingen lyx. Det här är ett verktyg för när du inte kan göra det.
Och den kanske viktigaste insikten är att du inte behöver vara stark ensam. Det är just därför vi organiserar.
Maria Lilgeloth Demenssjuksköterska, Borlenge
Vill du skriva en diskussionsartikel?
Mejl: [email protected]
Telefon: 08-725 52 53
läs mer
