Den svenske diplomaten Karl Skau är i Paris mellan besöken i Ukraina och Libanon. Han har precis utsetts till tillförordnad chef för FN:s världslivsmedelsprogram, en av världens största biståndsorgan. Herr Skau fick mandatet vid en av de svåraste tiderna för biståndsarbete i modern tid. ”Vi befinner oss i den perfekta stormen av en humanitär kris”, säger han och citerar mer än ett dussin länder som han har besökt de senaste sex månaderna.
Antalet nya krig och väpnade konflikter har fördubblats under det senaste decenniet. Ett växande antal diktaturer och autokrater för en oansvarig politik som skapar nya kriser, samtidigt som de minskar globalt bistånd, diplomatiska ansträngningar, fredsbevarande och demokratifrämjande ansträngningar. Dessutom förvärrar extrema väderförhållanden både svältkatastrofer och försörjningskedjor. Enligt World Food Programme lider för närvarande över 300 miljoner människor av svår hunger.
President Donald Trumps massaker på USAID, ett av världens största nationella biståndsprogram, beräknas kosta miljontals liv. Enligt den respekterade tidningen Lancet kan upp till 14 miljoner människor dö till följd av USA:s nedskärningar. Irankriget förväntas få oljepriserna att skjuta i höjden, vilket resulterar i högre inflation och att tiotals miljoner fler människor faller i akut hunger.
Biståndsarbetet är med andra ord viktigare än någonsin. Men djupa nedskärningar görs inte bara i USA utan även i rika europeiska länder. Det är precis därför Skau tog en paus från ett besök i krigets och svältens epicentrum för att komma till Paris för att träffa president Macrons personal och övertala honom att fortsätta stödja globala hjälpinsatser.
Tvärtom skapar nedskärningar i bistånd och diplomati en ond cirkel som bara ökar risken för nya krig och katastrofer.
Men europeiska regeringar går allt mer i motsatt riktning. De motiverar detta med ”inhemsk press” från stigande statsskulder i en tid då de måste ta hand om en åldrande befolkning med allt färre arbetsföra människor (och därmed förvärras av godtyckligt nationalistiskt motstånd mot invandring). Det sker också en förskjutning av resurser från bistånd till militär upprustning, men det är ett klassiskt misstag att se detta som ett nollsummespel. Tvärtom skapar nedskärningar i bistånd och diplomati en ond cirkel som bara ökar risken för nya krig och katastrofer.
Den som inte litar på biståndsgemenskapens eget omdöme kan lyssna på generalerna. USA:s förre försvarsminister Jim Mattis varnade tidigare i år för att det diplomatiska blodbadet och biståndet bara skulle innebära, med hans ord, ”mer utgifter för ammunition”.
Karl Skau sa att han hoppas att det humanitära fallet skulle räcka för att övertala regeringar att stödja biståndsinsatser, men det räcker inte i sig, så det finns andra uppenbara argument. Tanken är att nedskärningar av biståndet i en tid då krig, konflikter och extrema väderhändelser ökar är ren självskada.
”En hungrig värld är en instabil värld,” sa Skow.
Det skulle också vara strategiskt kortsiktigt för våra kvarvarande demokratier att dra sig ur globala åtaganden i detta kritiska ögonblick när en ny världsordning tar form. Istället bevittnar vi nu hur Kina och andra auktoritära stater kliver fram för att fylla tomrummet efter USA och rika europeiska länder.
Karl Skow talar om ”ostraffhetens kultur”, en ny global politisk norm som möter i ett växande antal länder, där makthavare inte längre förväntar sig straff eller sanktioner
Förskjutningen av biståndspolitiken stör också en hårdnande social diskurs där världens mest utsatta människor ignoreras och avhumaniseras, medan politiska ledare som är ansvariga för katastrofer besparas konsekvenserna. Karl Skow talar om den nya globala politiska normen som man möter i ett växande antal länder: ”ostraffhetskulturen”. Där förväntar sig härskare inte längre straff eller sanktioner för lagbrytande eller självförvållade svältkatastrofer.
Donald Trump och andra auktoritära regimer utnyttjar denna straffrihet för att ständigt överraska allmänheten med nya skandaler och kriser. Hans gamla rådgivare Steve Bannon hade en välbekant strategi att bedöva allmänheten med konstant chock. För Trump är det nu en utrikespolitisk doktrin och en global strategi för bestående kaos. Kriser inträffar så snabbt att varken media eller biståndsorganisationer kan ge varaktigt fokus på någondera. Jämför hur hela världen anslöt sig till det humanitära nödropet under svältkatastrofen i Etiopien på 1980-talet.
Ett land som ses som en översittare snarare än en pålitlig partner förlorar snabbt vänner. De har mycket svårare att hantera motgångar och kriser
Men president Trumps katastrofala utrikespolitik visar också bristerna i en strategi av muskulösa, machomän som enbart fokuserar på våld och hård makt med uteslutande av alla ansträngningar för relationsbyggande, diplomati och bistånd. Det exemplifieras särskilt av Trump och Marco Rubios desperata försök att få stöd för Irankriget från Europa, som inte längre litar på Washington. Ett land som ses som en översittare snarare än en pålitlig partner förlorar snabbt vänner. De har mycket svårare att hantera motgångar och kriser.
Det vore önsketänkande att tro att ren idealism skulle kunna vända denna trend. För tolv år sedan lanserade utrikesrådgivaren Simon Anholt ett nytt sätt att mäta länders positiva påverkan på omvärlden: Good Country Index. Men herr Anholt förespråkade relationsskapande aktiviteter och hjälp inte bara för att de var bra i sig själva, utan för att de främjade kärnuppdraget för vilken regering som helst: säkerheten för dess inhemska befolkning. ”Efter kriget spenderade USA miljarder dollar på att reparera Tyskland, Japan och Italien, inte för att de var riktigt bra. De gjorde det för att det var bra för dem”, sa Anholt.
Han utvecklade sloganen ”To do well, you must do good” som han försökte implementera i olika länder, med blandad framgång.
Översättning: Ett land som vill skapa välstånd och säkerhet måste också hjälpa andra länder.
En hungrig värld är en instabil värld, och det är naivt att tro att i ett tillfälligt idylliskt liv kommer denna instabilitet inte att påverka förr eller senare. Därför är det omöjligt att tala om meningsfull upprustning utan att samtidigt öka resurserna för alla förebyggande insatser för att faktiskt förhindra krig och konflikt: bistånd, diplomati och demokratifrämjande insatser.
läs mer:
Insatserna för att bekämpa hiv håller på att upphöra i världens mest drabbade länder
Den brutala nedmonteringen av USAID fortsätter
