Recension: ”Space” av Dote Knoll

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Danska författaren Dothe Nors har etablerat sig som en skicklig målare av okonventionella och ibland mycket ensamma kvinnor vars liv har gått i stå utan barn eller partner, utan större dramatik. Minna, kompositören av Minna skonner en övningslokal (2015), försöker förgäves skriva en sonat. Sonya, översättaren av Blicken, fil,pilen (Svenska, 2016), tar den ena körlektionen efter den andra utan att någonsin komma närmare att ta sitt körkort.

I ”Space” möter vi astrofysikern Gun Heaven. Hon bor i ett avskilt hus på Jyllands landsbygd. Huset ärvdes från en släkting när han växte upp och lokalbefolkningen kallar det fortfarande för Magnas hus. Därifrån pendlar hon till stan och jobbar på avdelningen. Tillsammans med sina kollegor leder hon ett team som studerar så kallade gammastrålar, kraftfulla explosioner från döende stjärnor. Verkett är också en bok om dessa saker, som hon skriver på deltidsledighet.

För grannar i byn spelar det liten roll vad gässen sysslar med. Hennes kännetecken är att hon har en utbuktning. Vissa tycker att det är sympatiskt. Vissa ser ”Professorn” som ett hot mot den nuvarande ordningen. Christa, som är särskilt kolerisk, övervakar sina grannar med en viltkamera och hatar gäss från det ögonblick hon hittar dem i det övergivna huset hon äger. Gässen skändade en helig ko: tomtens gränser.

Konflikten mellan Gunn och Christa för handlingen framåt och eskalerar under romanens gång. Tyngdpunkten ligger dock på mer komplexa relationer. Cancer har en tendens att locka till sig ”andras konstiga barn”. Granntjejen, Jenny, var hopplös som tonåring, men hon började hälsa på då och då, under den så kallade uppriktiga ursäkten att hon ville lära sig mer om svarta hål.

Cancer tycker om att mentorskap är osjälviskt. Men det är tydligt av den undertryckta romantiska känslan i hennes meddelanden att det är just hon som behöver honom.

Dessutom har Gunn varit i sporadisk sms-kontakt med en före detta student, en ”pojke” som en gång tog hand om honom när han reste i USA. Cancer tycker om att mentorskap är osjälviskt. Det är dock tydligt av de undertryckta romantiska känslorna i hennes meddelanden att det är just hon som behöver honom.

Det betyder inte att Gunn är en uppenbart tragisk figur. Norse vill snarare utforska de asymmetrier som nästan alltid uppstår i vår interaktion med andra människor. En pratstund med Jennys mamma, Britt, en skvallerälskande frisör. I ett vänligt men avlägset samtal med min kollega Niels. Titelrummet är en tillflyktsort från samhället. Visst finns det stora föremål med tydliga former, men det finns också stora landskap. Lagar som styr dessa saker är lättare för Gunn att tolka än lagar som reglerar när det är lämpligt att bjuda över dina grannar på kaffe.

Den kvinnligt ledda ensemblen på landsbygden för tankarna till en Kelly Reichard-film eller en Alice Munro-novell.

”Rymden” är framgångsrik i att skildra miljön. Den kvinnligt ledda ensemblen på landsbygden för tankarna till en Kelly Reichard-film eller en Alice Munro-novell. Det framgår av Ninni Holmqvists utmärkta översättning att Nors var en mycket noggrann prosaist. Hon arbetar med upprepade fraser och djärva steg i enskilda meningar. För fåglar kan det vara ungefär så här: ”En gång en dinosaurie, nu något annat, och det kommer att dröja länge innan den sista stjärnan dör.”

Ändå är det som om romanen aldrig överskrider sina egna parametrar. Efter att ha läst några sidor står det redan klart att Nors tänker ro hem. För mina ögon ligger 350 sidor elegant prosa, aldrig störtade av oväntade händelser eller tillfälligheter, där vardagslivets små ritualer kontrasteras mot universums stora händelser, där förklaringen till människors beteende finns i barndomen, och hur innerst inne alla bara vill bli älskade. Och det är precis vad jag fick. Den är välgjord, men sömmarna syns.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och recensioner av DN Kulturs senaste böcker