Jag har en barndomsvän som växte upp pingst men valde att lämna som tonåring. Han är aldrig ensam. I Sverige finns det närmare 250 000 själar i frikyrkan, men utvandringen är enorm. Statistik visar att två av tre personer som växte upp i en frikyrka väljer att vara tacksamma. Vissa kanske gör det med en axelryckning, medan andra kan skratta åt det faktum att vi en gång ansåg fenomen som Gud, himlen, helvetet, djävulen och demoner vara absolut sanning.
Nyligen satte serietecknaren Thomas Arnroth scenen för en trilogi som skildrar hans tio år i Refetzorden. Boken är ett 600-sidigt komiskt extravaganza om väckelserörelsen Ulf Ekman startade i Sverige på 1980-talet med säte i Uppsalas industriområde.
– Jag har fått en del kritik för att trilogin slutade precis så och jag bara hoppade av. Folk ville veta vad som hände sedan. Men jag har inte så mycket att erbjuda. Jag gick med i Rivetsold när jag var 21 år. Jag hade familj, vänner och i viss mån en karriär utanför jobbet. Jag vet att min historia inte är en typisk dekultationshistoria, säger Arnroth.
Han har rätt. Den typiska kultbiografin eller exilberättelsen, överförd till det sekulära samhället i form av en självbiografi eller dokumentär, är en mycket mörkare historia. I Leaving Jesus (2024) skildrar den svenska dokumentärfilmaren Ellen Fisk gömstället för exil i San Francisco. Här kan du hitta nedfallna grenar från de flesta av kyrkoträden, inklusive baptister, mormoner, konservativa katoliker och pingstmänniskor. Gemensamt för dem alla är att de alla lider av djupa religiösa trauman, en typ av psykisk sjukdom som kan drabba människor som lämnat strikta religiösa övertygelser eller sektliknande situationer.
Det är kanske ingen överraskning att det är ett problem i USA, ett av de mest religiösa länderna i västvärlden. Men även i Sverige har religiösa trauman dykt upp som ett begrepp och som ett praktiskt problem. En diskussionsartikel i Aftonbladet 2023, undertecknad av 89 personer från olika frikyrkliga bakgrunder i Sverige, förklarade den 24 maj som en ”dag av religiöst trauma”. Grundarna vill lyfta fram vad kostnaden för frihet i pension är för många.
Så varför välja att hoppa av? Thomas Arnroth lämnade Livets Ord för att han så småningom insåg att det hela var en stor lögn. Eric Engelb, som skrev de självbiografiska böckerna ”Jag är inte död” (2021) och ”Livet efter Jehova” (2024), lämnade Jehovas vittnen för att leva öppet som homosexuell, vilket är förbjudet i samhället.
Men vissa människor lämnar för att skydda sig mot regelbundna övergrepp. I den färska dokumentärserien Exorcisten undersöker journalisterna Jill Erickson och Johanna Torshall Svensson exorcismen av barn i frikyrkan, och i journalisten och författaren Jenny Kutims nyutgivna dokumentärroman Den utvalda flickan kan man läsa om Nova som misshandlats av sin familj och Jehovas vittnen. I Novas fall, när hon valde att bryta upp som tonåring, började traumat av depression, missbruk, extrem ensamhet och tvångsvård ta ut sin rätt.
Varför lämnade min vän sin pingstförsamling? Han var intresserad av indiepop, tjejer och alkohol, och länge tvivlade han på allt, men sanningens ögonblick kom under ett kristet sommarläger när han såg två pastorer ta en man i armarna och dra bort honom gråtande för att hindra honom från att vara gay.
I ”Leaving Jesus” berättar retreatdeltagarna om de fysiska, psykiska och sexuella övergrepp de utsattes för. Men under resans gång blir det tydligt att traumat de bär på också är existentiella. I många fall bryter de inte bara med kyrkan, utan med sina familjer, värderingar, relationer som helhet och till och med sin tro och de åtaganden som är förknippade med den.
När du lämnar kyrkan lämnar du också de utvalda. Det betyder att löftet om evigt liv inte längre gäller.
När du lämnar kyrkan lämnar du också de utvalda. Det betyder att löftet om evigt liv inte längre gäller. För Jenny Kutim, som liksom Nova växte upp bland Jehovas vittnen, skadades inte bara hennes relation till familj och vänner när hon gick, utan hennes relation till Gud slets isär.
– Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till tron, men det är svårt för mig. Gudarna jag trodde på var gamla människor i New York. Jag kan inte komma över det sveket.
Min väns övergivande av pingstkyrkan orsakade inte någon betydande konflikt i hans familj. Men även efter 20 år är hans föräldrar fortfarande helt övertygade om att han en dag kommer att återvända till tron. Den kristna norska sångaren gav ett avslöjande om det.
Så varför kan barn och unga skadas på grund av sin religion i det som brukar beskrivas som det mest sekulära landet i världen? Sverige är trots allt ett sekulärt land och i synnerhet lagen är FN:s konvention om barnets rättigheter som säger att barn har rätt att utöva den religion de väljer eller inte alls. Barnombudsman Juno Blom anser att Sveriges märke inte är tillräckligt bra.
– Jag tror att en sekulär stat garanterar att barn, kvinnor och hbtqi-personer kan njuta av sina rättigheter och samexistera med religiösa minoriteter, och som nation ger vi oss inte. Vi förespråkar många smarta saker och skriver under på dokument, men när vi stöter på riktigt motstånd drar vi oss tillbaka snarare än lägger oss i diskussionen, säger hon.
Så medan Sverige är ett sekulärt land på pappret är verkligheten en annan och vi som samhälle verkar sakna medel eller vilja att hantera det. Jenny Cuttim håller med Juno Blom, men påpekar också att den religionsfrihet som rådt sedan 1952 gör oss svenskar skygga och oroliga i mötet med troende. Snarare än att hamna i trubbel om religion inte samverkar med svensk lag eller mänskliga rättigheter, hänvisar vi till att alla har rätt att leva ut sin tro.
– Vi är så rädda för konflikter med andra vuxna att vi glömmer bort våra barn. När jag var liten var det helt acceptabelt att inte gå på skolavslutningar eller åka luciatåg. Hon säger att de vuxna aldrig frågade mig om jag ville göra det, de bara accepterade det som sådant.
Jenny Cuttim pekar också ut en annan del av den sekulära statens mörka sida. Hon menar att sekulariseringen har gjort det omöjligt för oss som samhälle att ta hand om människor som drabbats av det existentiella traumat av separation från religiös fostran.
– Vi vet ingenting om vad det innebär att tro på Gud, säger Jenny Kutim.
Grundarna av Religion Trauma Day är inne på samma väg. I en diskussionsartikel lyfter de fram att Sverige saknar språk för att uttrycka existentiella frågor, vilket ”bidrar till bristande förståelse och kapacitet hos vårdpersonal, som har liten förståelse för djupet av religiösa trauman.”
Men det måste sägas att för icke-troende är det inte helt lätt att försöka förstå vad djup tro på Gud innebär. I dokumentärerna The Nun (2007) och The Nun – 25 Years in a Convent (2025) följer filmskaparen Maud Naikander Malta under flera decennier. Till stora glädje för sina föräldrar gick Marta in i karmelitorden, en av de strängaste nunnorna, som tonåring. Nycander följer några av Maltas många bröder. Uppvuxna som djupt konservativa katoliker på en gård i Västergötland fortsatte de att gå i föräldrarnas fotspår som vuxna. Ändå, även efter 30 år, måste Nykander acceptera det faktum att han aldrig helt kommer att förstå maltesisk tro.
Gudarna jag trodde på var gamla människor i New York. Jag kan inte komma över det sveket
Frågan är vad vi som samhälle gör åt det vi inte förstår? Ett svar är att vi ser det som en intressant kuriosa. Detta kan delvis förklara närvaron av intresse från sekulära håll för berättelser om extrem religiös bakgrund. Thomas Arnroth menar att trenden som finns i kultbiografier och berättelser om exil verkar ha börjat i Sverige.
– Man kan säga att det började med Knutby, säger han.
”Berättelsen om Christy Brood,” ”Knutbytjejen,” ”Knutby från insidan” — listan över självbiografier, reportageböcker och romaner från Knutby-dramat från 2004 är lång. Listan på dokumentärer, tv-serier och teaterproduktioner är lika lång. Knutby Filadelfia var en frikyrklig församling i Knutby utanför Uppsala, där en manipulativ ledarkrets utövade social kontroll och utvecklade en teologi centrerad kring ”Kristi brud”. Samhället faller samman efter år av övergrepp, övergrepp och en mordrunda som avslöjar församlingens våldsamma struktur. Intressant nog uppmärksammas Knutby också genomgående som en utgångspunkt för sann brottslighet i Sverige.
Människorättsexperten och författaren Johanna Wester, som just nu ger ut en bok som heter Vi gör det av kärlek, som i fiktiv form berättar den sanna historien om ”Jonah”, vars sökande efter gemenskap och mening som tonåring ledde henne till en kristen sekt där hon blev misshandlad och manipulerad, beklagar sensationelliseringen av hennes berättelse.
– De sarkastiska delarna väcker ofta uppmärksamhet. Hur många människor dog? Hur många människor våldtogs? Men verkliga bedrägerier är vanligtvis inte lätt att klicka på. Snarare skulle jag vilja se en debatt om var man ska dra gränsen. När börjar du äventyra din värdighet? När får man inte tvivla? säger hon.
Fokus ligger ofta på medelvärdet. Hur många människor dog? Hur många människor våldtogs? Men själva missbruket är oftast mindre klickbart.
Joanna Wester lyfter fram den viktiga nyansen att medlemskap i ett trossamfund inte i sig är negativt. Tvärtom ger tron många människor en trygg ram och djup mening. Men det finns alltid en farlig linje där undervisning riskerar att övergå i tvång. Det är en svår balansgång, särskilt när det kommer till barn. Det beror på att även om det är naturligt att vilja föra över sin egen livsåskådning till nästa generation så uppstår konflikter när man inte längre kan välja sin tro.
Min vän skräder inte orden. Betyder att han blev indoktrinerad som barn. För honom framställde tron sig inte som ett alternativ, utan en nödvändighet. Han beskriver sitt religiösa trauma som 5, kanske 6 av 10. Han tillskriver sin uppväxt delvis till sina missbruksproblem, som har pågått sedan han var tonåring. Löftet om evigt liv lämnade inte ett stort svart hål. Men förlusten av gemenskap och syfte satte sina spår.
