Lars Ahlin skrev essän ”In på benet” för BLM 1970, mitt i en lugn period. Det här är ett viktigt minne från min ungdom. Vid 17 års ålder ger han sig ut i världen och försöker försörja sig på att sälja ”arbetslöshetsdikter” på gator och torg för att tjäna tillräckligt med pengar för att gå på folkhögskola i ett år. Tidigt på morgonen vandrar tonåringar genom ”stenstaden” Sundsvall, byggd efter en brand 1888. Han drabbades plötsligt av den öde stadens materiella saker.
”Jag såg stadens solida stabilitet och sakers solida oberoende. Det fanns inga texter som resonerade från saker, ingen bindande avsikt eller auktoritet (…) I det här ögonblicket, när jag helt och hållet såg denna ’stad’, inte längre en stad utan en ansamling av vår självständiga verklighet, insåg jag på ett bestående sätt att det är vi människor som ger mening, och att det är vi som är djupt materia, formade av mening, inte materia.” ”
Det är ögonblicket då meningen går förlorad och depressionens mörker kan öppna sig. Men för Arlin är det tvärtom en formativ begäran. Världens ”frånvaro” kräver mening, och det är människorna som upprätthåller den. Det är ett ögonblick av mystik.
Gunnel Ahrins biografi Lars Ahrin växer upp (2001) finns kvar i minnet länge. Han lever ofta i extrem fattigdom och när han campar ensam i kylan kollapsar han nästan av hög feber. Det var också under samma period som Erlin vände sig till kyrkan och teologin efter att ha tillbringat en tid i ungkommunismens sammanhang. Båda utgångspunkterna spelar viktiga roller i hans långa serie av romaner.
Arlin brukar framställas som en pionjär inom radikal jämlikhet. Kanske ingen annan svensk romanförfattare tog detta koncept på så stort allvar som han. Vissa kritiker, som Olof Lagercrantz och Ulf Linde, som skrev den stora essän ”Aarins alternativ” (1960), verkar dock invända mot att jämlikhet har en metafysisk karaktär. Ändå är denna egenskap mycket påtaglig i Erlins mest kraftfulla romaner, som ”Om” (1946) och ”Natt i marknadstältet” (1957).
En tidig essä, ”Denringastes like” (1949), skildrar också den förlust av mening som format honom som person och författare.
”Redan väldigt tidigt upplevde jag en ilska som jag aldrig skulle kunna övervinna. Den upplevelsen gjorde mig djupt upprörd. (…) Den grundläggande upplevelsen som har påmint mig om och om igen är upplevelsen av våra olika situationer. (…) Obotligt icke-förhållande bestämmer våra liv. Icke-relation är en korrumperande kraft från vilken ingen av oss kan fly från vår situation som ingen del av vår situation är den alltid närvarande.”
Det som gör Arlins författarskap unikt är djupet i hans perspektiv på romanens karaktärer. Från början har de förmågan att se rakt in i det de själva tror är dolt och otillgängligt.
Enligt Erlin ledde insikten om att människor fick vitt skilda förutsättningar i livet honom tidigt till socialismen. I uppsatsen tog han också strid med Nietzsches avfärdande av kristendomen som en ”slavreligion”, vände på innebörden av detta citat och sade: ”I det minsta stötte det inte bort mig. Snarare väckte det hemliga och irrationella förhoppningar.” Detta hopp låter som en djup oboe-ton genom hela hans roman.
Det som gör Arlins författarskap unikt är djupet i hans perspektiv på romanens karaktärer. Från början har de förmågan att se rakt in i det de själva tror är dolt och otillgängligt. Och de som tittar in i någons djupaste motiv turas om.
Ett sådant ögonblick börjar i romanen ”Om”, där huvudpersonen ”böjd är du, jag, vem som helst.” Bengt och hans förrädiska pappa kör genom Sundsvall en natt när de jagas ut av hans pappas nyaste partner, eller, som Bengt kallar det, hans nyaste ”mamma”. ”Mamma” är inte bara en person, utan också en ursäkt som vi använder för att hålla ihop vår värld, oavsett om det är ideologi, religion, ”idealism” eller till och med helt enkelt livslögn.

I hamnen träffar de en psykiskt sjuk kvinna som heter Stockholmsboten. Hon bär alltid på det senaste modet och låtsas precis ha kommit från huvudstaden. Bengt oroar sig för att hon ska bli sin pappas nya ”mamma”. Men när han lurar och skämmer ut henne får han tunnelseende in i hennes värld och ser sig själv som ett deformerat monster. ”Tänk om det är riktigt skit, Bengt reste sig och fick lite erfarenhet.”
Ja, tänk om det verkligen är skräp? Det tunnelseendet är styrkan i Arlins romaner. Och ingen är mer effektiv än ”Natt i marknadstältet”, kulmen på hans produktiva femtiotal.
Det är lätt att förstå att Sundsvall älskar sin Lars Arlin. Staden i hans barndom borde återskapas från hans romaner, som Joyces Dublin. Det förenande perspektivet här är Zacharias, en brådmogen blivande författare. Som Gunnar D. Hansson, en sann Arlin-kännare, skriver är Natt i marknadstältet en roman om människors språk, hur människor konstruerar och begränsar sig genom ord. Zaccarias är ”en stor upptäckare, någon som tittar in i livets alla skrymslen och försöker återskapa det han ser.”
Berättelsens drivkraft är den intensiva skildringen av Leopolds och Paulinas äktenskap. Och det är här som ett annat av Arlins koncept kommer att tänka på: jämförelse. jämförelsens förbannelse
Genom honom möter vi Gris Lasse, ”mannen som var Noaks ark”, garnfärgaren Fredrickson (en av de mest uppenbara lånen från Dostojevskij), familjen Nerkingen, Grada Frasse och Hedwig, som tappade sin son på golvet och lämnade den ”oavslutad”. De utvecklas alla till ett storslaget öde. Och i slutet av denna roman, en av de bästa svenska romanerna, är det Zacharias som ensam vandrar i staden och uttalar orden: ”Det är natt i världens marknadstält.”
Berättelsens drivkraft är den intensiva skildringen av Leopolds och Paulinas äktenskap. Och det är här som ett annat av Arlins koncept kommer att tänka på: jämförelse. Jämförelsens förbannelse.
I början av romanen återvänder Leopold från sina irrfärder. Han är arg över att andra kommit över honom, att han aldrig har ”förstått sig själv” i dagens språkbruk. Eftersom han inte får komma över andra och är sårad gör han sin familj besviken och lämnar hemmet, vilket fadersfigurer alltid gör med Arlin. Paulina rör sig inte. Hennes kärlek är inte romantisk, utan blyaktig och förkrossande. Hennes liv kretsar kring det faktum att deras kärlek var ett riktigt möte som förändrade dem båda och utsatte dem för vem de verkligen är. Sådan kärlek är hjärtskärande, men också, som i Aaryns fall, skrämmande i sina krav.
Människoödets procession, där liv efter liv förvandlat genom ”jämförelse” med världen, utspelar sig till en världskarta eller en episk dikt, är ett uttryck för Erlins orubbliga jämlikhetsanda. Det är jämförelser och förbannade hierarkier som förgiftar oss. Leopold får flera möjligheter att kliva av sin fars ständigt körande hiss, men det gör han aldrig. Det skulle bli hans död.

Hur förenar Arlin sin envisa jämlikhet med sitt avvisande av ”jämförelse”? För att se social orättvisa måste vi jämföra olika situationer för människor, eller hur?
Svaret blir tydligt i romanen. Förutom i ekonomiska termer är den jämlikhet vi bör sträva efter inte den önskade staten. Jämställdheten är redan absolut. Det är ett grundläggande värde. Precis som Bengt kan vi vara vem som helst, du eller jag. De jämförelser och hierarkiska arrangemang som Leopold betraktar som ”mening” är grunden för klassamhället. Och ur den unge Lars Arlinns kristna synvinkel är detta arrangemang av högre och lägre led hädiskt. Med hans egna ord förnekar den Kristus.
Det är här som vissa läsare och kritiker stöter på ett problem. Måste vi välkomna Gud? Hade vi det bra? Men när Arlin talar om författaren som en ”förmedlare”, vad menar han?
Det är här som vissa läsare och kritiker stöter på ett problem. Måste vi välkomna Gud? Hade vi det bra? Men när Arlin talar om författaren som en ”medlare” menar han det. Författaren är en person som ”presenterar människans sak”. Vi är skapade lika och allt annat är en överbyggnad. Och han öppnar dörrar till olika liv efter varandra. Detta finns i oss alla. Precis som i fallet med Grada Frasse, bondkomikern som en gång gick ut mitt i natten på en timmerflotte och faktiskt såg det stora mörkret över floden, den oändliga tomheten, som urholkade honom tills det inte fanns något kvar därinne. Inför en avgrund som stirrar tomt tillbaka, bestämmer han sig för att dra sig tillbaka till enkla skratt och spratt, som att ta en utklädd gris i koppel genom stadens gator, ta på sig clownsmink och få ett stort skratt. Det fanns ansikten av levande människor.
Vem sa att i ett trasigt och ofullkomligt liv finns det inte en hel värld som är överväldigande i sin rikedom och skönhet? Samtidigt ”bestämmer irrelationer våra liv. Irrelationer är en korrumperande kraft som ingen av oss kan fly ifrån.”
Det är Arlins orubbliga tro på jämlikhet som mänsklighetens grundläggande ackord som kanske för många framstår idag som verkligt kränkande, till och med obscent. Det bygger så att säga på transcendens. Men de som inte vill pressa honom till den kristna världsbilden kan vara kvar i andra idéer. Bara i romaner är ett så djupt perspektiv på andra människors liv möjligt. Vi kan bara lära känna varandra i fiktionens ”som om”. Så olika, väsensskilda upplevelser, att alla människor som utgör staden, som är Sundsvall, som är Dublin, som är hela världen, möts och smälter in i varandra på det sätt som sker i ”Natt i marknadstältet” förekommer nästan bara i romaner. Därför är vi förlorade utan dem.
Författaren och DN-medarbetaren Ola Larsmo tilldelades Lars Ahlins stipendium 2026. Texten är hans tacktal. Den hölls lördagen den 25 april på Kulturmagasinet i Sundsvall.
