Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Det är svårt att prata om Lena Dunham. Inte för att det inte finns något att säga. Det finns faktiskt. Men för att du kommer att röstas bort för henne direkt. Det finns inget om Lena Dunham som hon inte redan har sagt. Det är som ett mobbad barn som försöker fly från sin plågoande.
Hur hamnade hon i en sådan position? En del av det kommer att avslöjas i hennes senaste memoarbok, Famesick, som kommer att publiceras på engelska den 14 april. Jag säger senast eftersom hon redan publicerade sin memoarbok, Not That Kind of Girl, 2014. Detta beteende är en parodi på hennes alter ego, Hannah, karaktären hon spelade på Girls, och enligt Famesick förstörde det hennes liv.
Dunham är i grunden en barnskådespelare, och vi vet vad som händer med barnskådespelare, oavsett om de kommer från privilegierade kulturfamiljer eller inte.
I ett nötskal handlar ”Fame Sick” om vad som händer med en 23-åring när du tar på dig det vansinniga jobbet att vara regissör, författare, producent och huvudrollsinnehavare i en HBO-serie. Dunham är i grunden en barnskådespelare, och vi vet vad som händer med barnskådespelare, oavsett om de kommer från privilegierade kulturfamiljer eller inte. De ger efter för press, oförmåga att sätta gränser, oro för sin egen prestation och vuxna som använder dem som en sorts sexig trummajor att hänga sina karriärer och neuroser på.
Under sex år på ”Girls” eskalerar Dunhams endometrios, hon lider av kronisk smärta, blir helt förvirrad av det amerikanska medicinska systemet och börjar missbruka smärtstillande och lugnande medel.
Förutom lågkaloriskvaller om Adam Driver och Jack Antonoff, erbjuder ”Fame Sick” ingen ny kunskap om Dunhams liv.
Men i verkligheten är ingen av den här bokens 400 sidor nyheter. Mer än 10 år har gått sedan ”Girls”, jag följde Lena Dunham på Instagram och läste hennes olika essäer publicerade i en av de kända tidningarna ”New York”. Jag läste hennes intervjuer, såg klipp av henne på sociala medier och tittade på hennes filmer och serier då och då. Förutom lite kalorifattigt skvaller om Adam Driver och Jack Antonoff, ger ”Famesic” ingen ny kunskap om Dunhams liv. Bara famlande planlöst i hennes själs mörka natt.
Detta leder till insikten att memoarformatet är ett ganska märkligt val för någon vars konst är 100 procent självbiografisk.
I Vultures recension av den senaste säsongen av Euphoria konstaterar författaren att det känns som att serieskaparna försöker straffa tittarna. En liknande känsla smyger sig på mig när jag läser ”Famesick”.
Lena Dunham vill inte att vi ska bry oss om henne så mycket som vi gör. Men hon beskriver, i detalj, de mest intima, sårbara, smärtsamma och skamfyllda ögonblicken i hennes liv. Titt! Snälla titta inte!
Är hon masochist och läsaren sadist? Eller kommer Dunham faktiskt att sätta tittarna i en omöjlig position och de av oss som ser henne bli en fri agent igen kommer att drabbas också?
Ändå var det en bedrift att kunna upprätthålla allmänhetens intresse. I sin bok hävdar Dunham att denna bedrift gjordes omedvetet.
Lena Dunhams verk gör mig och andra dumma på ett sätt. De känslor och tankar som uttrycks om personen/konceptet för ”Lena Dunham” är alltid väldigt konventionella. Hon är destruktiv, narcissistisk och inte konventionellt vacker. Men skaparen Lena Dunham har inte gjort någonting av konstnärliga förtjänster under de senaste 10 åren. Ändå var det en bedrift att kunna upprätthålla allmänhetens intresse. I sin bok hävdar Dunham att denna bedrift gjordes omedvetet.
Famesick är tänkt att vara en bok om mognad, insikt, försoning och nykterhet, skriven av en 40-årig kvinna som har skadats av terapi. Hon verkar, frustrerande nog, lika vag och aningslös om sin kändis som hon var vid 25. Lika ivrig som han är att locka människor till de mest förbjudna platserna, fördömer han dem bara när de kommer dit.
Dunham nämner aldrig de uppenbara motsättningarna. Denna okunskap är äckligare än alla anekdoter för droger, sex, kräkningar och akuta operationer i världen. För det gör än en gång läsaren till en hobbypsykolog. ”Famesick” är livsvisdom som levereras av människor som inte vet mycket om sig själva. Som läsare kanske du undrar varför jag inte förstår bättre nu.
läs mer:
Lena Dunhams långa sexscen är inte för svaga hjärtan
Den hyllade tv-serien ”Girls” bryter ny mark
