Du har skrivit böcker, filmer, tv-program och pjäser. Vilka av dina projekt vill dina fans helst prata med dig om?
Den som människor, särskilt kvinnor, reagerar mest på är ”The Woman Who Walked Into Doors”, en berättelse om en kvinna som utsätts för våld i hemmet. Boken publicerades 1996, och redan nu var jag på en boksignering i Oakland för några dagar sedan, och två kvinnor berättade tyst för mig att boken betydde mycket för dem. Jag tror att det förmodligen är den bästa bok jag någonsin skrivit.
Du har varit med Paula Spencer, huvudpersonen i The Woman Who Walked Into Doors, i decennier, från hennes första tv-serie till hennes trilogi av romaner. Vilken är den mest överraskande situationen där hon dök upp i ditt dagliga liv?
När coronavirusutbrottet började gick jag för att få min första vaccination och kände mig lite upprymd när jag kom hem. När jag körde tänkte jag: Hur skulle Paula fatta det beslutet? Och därifrån föddes Kvinnorna bakom dörren. När jag kom hem och parkerade bilen var jag redo för den här historien och visste att det var det jag skulle jobba med de närmaste åren.
(Vid ett annat tillfälle) minns jag att jag såg ett foto på Facebook av en kvinna som jag brukade undervisa när jag var skollärare, som nu skulle vara i slutet av 50-årsåldern. Hon hade en rutig skjorta, jeans och vita sneakers, och jag tänkte ”Paula klär sig så.” Jag gav henne en skjorta (i romanen), en rutig skjorta som min svärson inte ville ha på sig. Och hon älskar den friheten. Det verkar som att hon relativt sent i livet hittade kläder som hon verkligen gillar.
Om några år fyller ni båda 70 år, vad ska ni ge henne?
Tja, hon finns inte. Ibland lurar jag mig själv, men hon finns inte. Men jag tror att det finns en chans att jag ger henne en bok till. Det enda jag kan säga är att skrivandet kräver en viss typ av energi – jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det är som ett slags klåda. Jag har det nu, har precis läst klart boken, och det har inte varit en lång period där jag inte haft det, men jag tror att det någon gång kommer att försvinna. Så det här skulle vara en fin present att ge till Paula, eller mig själv, som vill skriva ännu en roman.
Vilka böcker läser du alltid om och varför?
Jag tror att den bok jag har läst mer än någon annan är Great Expectations av Charles Dickens. Bara fantastiskt. Det här är inte en av de där tjocka Dickens-böckerna som jag älskar så mycket. Den är smal, men den är fantastisk. Den har fantastiska karaktärer och en fantastisk handling.
Vilket är det bästa rådet du någonsin fått?
Jag minns att mina poäng sjönk mycket. Många människor som verkligen är framgångsrika inom sina områden kommer att berätta för dig i lugna stunder att de ofta upplever bedragares syndrom. Och jag är säker på att jag också kände det då och då. Jag skulle ha känt mig malplacerad vid en litterär tillställning.[En gång]pratade jag med någon om hur lyckligt lottad jag hade, och han sa: ”Du ska inte säga att du har tur. Till exempel, du själv publicerade din första bok (The Commitments), men du gjorde det. Den föll inte från himlen.” ”Istället kanske du borde börja vara tacksam”, sa han. Det förändrade mitt sätt att tänka om mig själv till viss del.
Vilka råd skulle du ge andra skribenter?
Ett råd jag alltid ger människor är: Var snäll mot dig själv. Ange mängden först – fyll sidan, fyll sidan, fyll sidan. Och så småningom börjar man bry sig om kvalitet. Men tro inte att den första meningen du skriver blir den första meningen i din färdiga berättelse. Utforska dig själv och skriv för mycket. Det liknar relationer. Genom att träffa någon, lyssna på dem och prata med dem lär du gradvis känna dem. Och det är precis som när man börjar skriva en berättelse eller en roman så lär man gradvis känna karaktärerna man skriver om, tonen i arbetet, språket som kan föra läsaren närmare och sin egen stil. Men det är inte direkt uppenbart. Att kunna säga ”jag skrev 1 000 ord idag” är trots allt mycket viktigare i de tidiga stadierna än ”jag skrev 50 riktigt bra ord.” Och när du väl träffar, säg, 50 000 ord, går det inte att komma ifrån det faktum att du skriver en roman.
Amerikanska producenter sa att för att göra The Commitments till en film måste de ta bort det dåliga språket. Det är ett berömt misstag. Vilket är ditt favorit svordom?
Skit, skit, skitstövel. I Dublin har vi en bra fras för att beskriva någon: ”Zeebag.” Gee är en grov översättning av det irländska ordet för vagina, medan Geebag kan vara både man och kvinna. När min dotter kom hem till jul för några år sedan hade hon två snidade träprydnader på granen. En sa ”Gobshite” (min fars favorit) och den andra sa ”Zeebag”. Det är min favorit.
Vem är den mest överskattade författaren? Och vill du starta ett nytt uppståndelse och säga James Joyce?
bra! Rapporteringen var mycket partiell. Jag läste ”Ulysses” två gånger. Jag skulle inte göra det om det inte var det – så vitt jag vet är jag ingen sadist. Jag sa att det kunde ha gjorts med bättre redigering, men det gjordes inför publik, och publiken skrattade – precis som jag förväntade mig. Jag tycker att hela den akademiska gemenskapen kring Joyce på något sätt är olycklig. När du har en bok om Joyce-stipendium blir det bara löjligt. Men jag tror inte att han är så överskattad. Och om jag var tvungen att ta med mig en bok på en lång flygresa, och Ulysses var den enda bok jag kunde hämta, skulle jag gärna ta med den och gärna läsa den. Du vet vilka kapitel du kan hoppa över och gå vidare till de du verkligen gillar. Om du är författare i Dublin är det oundvikligt och irriterande att få frågan om Joyce. Han har ingen upphovsrätt på Dublins gator.
Vilken författare, nuvarande eller tidigare, skulle du vilja ta en drink med och varför?
Dickens skulle vara bra sällskap, om än bara för en liten stund. Han är nog lite arrogant. Jag är väldigt intresserad av hans kreativa energi. Det är fantastiskt och jag är verkligen intresserad av hur han tog de dåliga sakerna i livet och gjorde konst av det. Och jag tog på mig blinkersen och försökte ignorera hans beteende angående hans fru och barn och det var hemskt. Men jag tycker att det är kul att vara i hans närvaro för två pints. Jag tror inte att jag kommer på tredje plats.
Vilken låt skulle du vilja spelas på din begravning?
(BBC fotbollsprogram) Match Of The Day temamusik. Jag har sett den ända sedan jag var liten. Musik förändras aldrig. De försökte ändra det en gång men folk klagade. Beatet, tonen, rytmen, absurditeten när ridån stängs och kistan försvinner, det är vansinnigt.
