Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Jag har ägnat 13 år åt att bygga och utveckla formspråket för möbelserien Weave.
När IKEA presenterade det nya PS 2026-skåpet kände jag igen alltför många uttryck som jag själv skapat i den vävda serien som startade 2011. Det handlar inte om en enda detalj eller tanken på att använda trä och väva. Design utvecklas alltid genom människor, kultur, generationsinfluenser, traditioner och rörelser.
Men det kommer en punkt när inspiration förvandlas till något annat. Och det är där jag tycker IKEA bryter mot, speciellt om man tittar på hela min serie. Det är något som inte pratas så ofta om i svenska designdebatter.
Trots internationell uppmärksamhet och en stark kundkrets inom inredningsarkitekturbranschen är vi fortfarande på vippen att få igång vår verksamhet.
Jag designade det första Weave-skåpet 2011 och ställde ut det på Salone Satellite i Milano året därpå. På den tiden fanns det inga företag, fabriker eller affärsmodeller. Tanken är en möbel där den trävävda strukturen inte bara är en dekoration, utan själva möbelns identitet och stödstruktur.
Efter utställningen fick jag kontakter från hela världen som ville köpa eller sälja detta skåp. En av dem var Rachel Fry från Melbourne, som så småningom övertygade mig och min fru Leila att starta vår egen produktion på Gotland. Vi har drivit Ringvideo tillsammans sedan dess.
Under 13 år har Weave utvecklats från ett objekt till åtta olika produktkategorier. Serien ställdes ut nationellt och internationellt, ingick i Milanotriennalens vandringsutställning Universo Satellite och levererades till Louis Vuitton-butiker och lounger runt om i världen.
Många beskriver Weave som en ikonisk modern svensk design. Men bakom denna produktlinje ligger också våra 13 år av livet.
För oss är Ringvideo mer än bara ett företag. Det är kvällar, nätter och helger. Detta är år av långa timmar och ekonomisk osäkerhet, men det är också ett liv där barn har vuxit upp i och runt verkstaden, bekanta med material, former och skapelser. Gränsen mellan arbete och privatliv har sedan länge upphört att existera, eftersom företag alltid har varit mer än bara ett jobb. Det är en tro, en professionell och stolt praktik.
Vi har alltid trott på idén att tillverka möbler över tid. Möbler är inte gjorda för att passa årstider eller trender, utan snarare för att leva länge, repareras, åldras vackert och föras i arv i generationer. I en tid av snabb konsumtion har vi försökt bygga saker långsamt. Samtidigt var verkligheten bakom långt ifrån romantisk.
Det är inte längre enstaka incidenter. det är ett mönster
Trots internationell uppmärksamhet och en stark kundkrets inom inredningsarkitekturbranschen är vi fortfarande på vippen att få igång vår verksamhet. Vi tillverkar i liten skala i Sverige utan investeringskapital eller industrialiserad produktion. Våra priser är inte avsedda för exklusiv användning. Dessa är resultatet av verkliga produktionskostnader, låg volymproduktion och ett envist försök att göra något utan att kompromissa med material eller kvalitet.
Det finns en långvarig idé att billig design automatiskt betyder demokratisk design (en av IKEAs slogans). Jag tror att den idén måste granskas närmare. För vad händer när tillgängligheten byggs genom att stora företag tar till sig de uttryck som enskilda designers har utvecklat under långa tidsperioder och med stor ekonomisk risk? Vad händer med viljan att experimentera, ta konstnärliga risker och lägga tio år av sitt liv på att skapa något när någon med oändligt överlägsna resurser alltid kan reproducera resultaten i industriell skala?
Det är inte bara en ekonomisk fråga. Det handlar om kulturella värden.
När ett idiom massproduceras av kraftfulla skådespelare förändras sättet vi uppfattar originalet på. Det unika blir det gemensamma. Personliga saker blir en trend. Och för mindre företag innebär det ofta början på en långsam devalvering av det som en gång var kärnan i deras verksamhet.
2022 lämnade Galeri Michael & Thomas Asplund Aktiebolag in en talan mot Mio i Patent- och marknadsdomstolen efter att Palais Royal-bordet kopierats. 2025 riktade designern Jessica Signell offentlig kritik mot IKEA efter att den släppte en dryckesvagn som såg väldigt lik ut 2005 års Eve-bord. IKEA svarade senare att man hade inlett en intern utredning om sin designprocess. Designern Fredrik Poulsen kritiserade också offentligt Ohlens pall för dess uppenbara likheter med hans egen design, och produkten drogs senare tillbaka.
Det är inte längre enstaka incidenter. Det är ett mönster.
kulturdebatt. Jessica Signell: IKEA – Varför stal du mitt drinkbord?
Samtidigt fortsätter Sverige att prata om innovation, kreativitet och betydelsen av kulturella och kreativa näringar. En designkultur där små oberoende designstudior förväntas fungera som experimentverkstäder för stora företag är dock inte hållbar i längden. Jag skriver detta eftersom det här problemet är större än ett enda skåp. För oss är varje kabinett världen i stort, och för människorna går något förlorat när stora företag överlista små och medelstora företag.
Vi funderar ofta på vilken typ av samhälle vi vill vara en del av. Om du faktiskt tycker att originalitet har ett värde. Om vi anser att de idéer, hantverk och unika design som utvecklats är värda ett kulturellt och juridiskt skydd. Och kanske mest av allt, vad kommer att hända med svensk design den dag unga designers inser att det inte längre går att överleva enbart på originalitet?
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Finansledarna Antonia Axe, Sonen Jonsson, Stefan Persson och Jacob Wallenberg: ”Inte konstigt att privatekonomin i svensk kultur minskar”
Designer Rickard Nordström: ”Svenskt trä är inte längre standard”
