Oscar Linroth – ”Det högsta ljudet jag någonsin hört”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Ung och modern, Stockholm växer. När Oskar Linnros solodebuterade med den svenska klassikern ”Vilja bli” 2010 var han 27 år och hade hela den svenska popmusikens framtid i sina händer. Nu är han 43 år gammal, återvänder efter ett långt uppehåll och har bland annat blivit pappa.

Under de 16 år som gått sedan debuten har otaliga svenska popakter försökt imitera Linlos överdådiga soulpop, men utan framgång, med det nedslående resultatet av ett lätt urlakat sound. Därför skapar inte ”The loudest sound I’ve ever heard” den explosiva inverkan som ”Want to be” gör.

Om Linroth en gång stod vid rodret för utvecklingen handlar hans fjärde album mer om att finjustera och hantera ett bredare arv.

Men det är inte heller poängen. Om Linroth en gång stod vid rodret för utvecklingen, fokuserar deras fjärde album på att finjustera och förvalta deras omfattande arv. Gitarrerna blir högre, rytmerna är mer definierade och produktionen är fylligare än någonsin. Men du känner definitivt igen dig. Den sista primitiva funktrilogin, ”Konstig,” ”Nu,” och ”Allt känns tungt för dem som bär guld” är klassisk Lin Roth soulpop och tillhör det bästa han spelat in.

Letar man efter utveckling så hittar man det främst i texterna. Linroth färdas fortfarande längs huvudstadens blå tunnelbanelinje och gör textintervjuer både på Hallonbergen torg och i Friedhemsplans lilla nedsänkta krog Niva 22, men han har nu ett medelåldersperspektiv på livet. Plötsligt står han på en plattform mitt i sitt liv, med insikten att ”de har ljugit för mig hela den här tiden om vem du kan vara”, hans enda följeslagare.

Texternas växande mognad är också särskilt tydlig i det inledande relationsdramat, ”Bara mellan oss”, där ett par texter rör sig mellan ”avgrundens dån” och ”outsäglig sorg”. Detta förklarar också albumtiteln. Det är det högsta ljud han någonsin hört: hans partners arga, karga tystnad.

”The Loudest Sound I Ever Heard”, som Linroth behövde för att växa upp, har helt enkelt en vuxen tyngd.

Bästa låt: ”Just Between Us”

Läs fler cd-recensioner och alla musiktexter