Recension av Mendelssohns ”Lobgesang” i Berwaldhallen

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Felix Mendelssohns Lobgesang är ett verk som förkroppsligar 1800-talets bildningsideal. Detta verk beställdes 1840 och skrevs för att fira boktryckarkonstens 400-årsjubileum och återspeglar en era av nästan religiös tro på kunskapens och konstens moraliska kraft. En optimistisk tro på en framtid som känns alltmer avlägsen idag.

Mendelssohn beskrev själv ”Lobgesang” som en symfonisk kantat, en fusion av kyrko- och konsertmusik, inspirerad av Beethovens nionde symfoni och Bachs fuga. Det är ingen slump att kompositören valde bibliska texter. Gutenbergs första stora tryckta verk var Bibeln. I denna musik kombineras kristen lovsång med en hyllning till utvidgningen av new age-kunskapen.

”Lovgesan” kom ofta i skuggan av de mer existentiellt plågade körsymfonierna. Men i Berwaldhallen dirigerade Simon Crawford-Phillips Västerås Sinfonietta och Musica Vitae som en enda stor orkester, vilket visar varför detta verk fortfarande består. Dirigenten är också Mendelssohns exklusiva tolk, och Vasteras Sinfonietta kommer att framföra alla Mendelssohns symfonier vid denna föreställning.

Ensemblens tidigare samarbeten märktes tydligt i deras självklara samspel, som utnyttjade kammarorkesterns flexibilitet för att skapa större symfonisk tyngd. Såväl stråksektionen som den hyllade brassfanfaren fick lysa, liksom Mendelssohns ofta underskattade orkestrering. Det melankoliska oboesolot var särskilt gripande och fungerade som en hymnliknande introduktion till den magnifika sångsektionen.

Ibland spelade musiken lite tight och saknade lite puder i början. Men när radiokörer kom förändrades energin. Radio Choir har en otrolig intonation och kan enkelt växla mellan enorm kraft och klarhet. Den jublande körrörelsen tog fart när ”Alles var Odem hatt” (”Alla ni som har en ande, prisa Herren”) började och återigen glänste stycket. Radiokörer tillför nästan alltid en extra dimension till musiken, och detsamma gäller här.

Tenoren Robin Tritschler stack särskilt ut med sina hängivna och uttrycksfulla tal, som gav mänsklig tyngd åt de predikande delarna. Annars riskerar du att bli för arrogant. Sopranen Lovisa Fredal och Kathryn Lorenzen gifte sig också vackert i en duett som uttryckte förtroende och försiktigt hopp.

Läs fler konsertrecensioner.