”Putin är ingen ond själ utan en vanlig rysk tjänsteman”

Kreml är en paradoxal organisation. Å ena sidan obskyr och ogenomskinlig. Exakt hur beslutsfattandet går till är nästan omöjligt att följa.

Å andra sidan läcker Kreml som ett såll. Det finns alltid någon som har skäl att lämna ut information.

Men inte till vem som helst. Det tog den ryska journalisten Roman Badanin 25 år att bygga upp ett nätverk av egna källor bland ryska makthavare. Många har han förlorat sedan det fullskaliga anfallet mot Ukraina.

Men inte alla.

– Det finns fortfarande folk som vill prata. Av olika skäl, konstaterar Badanin.

Den 49-årige ryske journalisten är i Stockholm för att tala om sin nya bok, som kommer ut på svenska på förlaget Ersatz. Boken ”Tsaren i egen hög person. Hur Vladimir Putin lurade oss alla” har Badanin skrivit tillsammans med sin kollega Michail Rubin. Den är 562 sidor tjock och full av fascinerande detaljer.

Om Putins dåliga klädsel på 1990-talet (ett tidsvittne minns en alldeles för lång kashmirjacka som släpade i marken). På vilken strippklubb han brukade hålla möten. Hans otroliga minne för människor. Hans systematiska äktenskapliga förbrytelser – bland annat med en 17-årig skolflicka som hämtades till Kreml varannan vecka från en småstad utanför Moskva.

Dessutom innehåller boken helt nytt material. Det mest uppseendeväckande är bilder på Putins två små söner, som han har med sin hemliga älskarinna Alina Kabajeva. Sönerna heter Ivan och Vladimir Spiridonov. De lever bakom murar i ett lyxpalats utanför Valdaj.

Att Putin har utomäktenskapliga barn är inte nytt. Av den hemliga dottern Jelizaveta Krivonogich har bilder publicerats tidigare. Däremot är det första gången vi ser fotografier på de båda sönerna.

– Exklusiva bilder. Vi har fått dem av en säker källa, säger författaren.

Roman Badanin är en av den oberoende ryska journalistikens mest kända grävande reportrar. Han inledde sin karriär år 2001 på nyhetssajten Gazeta.ru, då en av de mest lästa i Ryssland. Därefter jobbade han på det tidiga 2000-talets mest framstående ryska medier, bland annat Forbes, RBK och tv-kanalen Dozjd. År 2018 grundade Badanin sin egen grävsajt Projekt, med avslöjanden om bland annat den paramilitära gruppen Wagner.

År 2020 fick New York Times Pulitzerpriset för ett avslöjande om rysk inblandning i Madagaskar och Libyen. Tidningen nämnde inte med ett ord att Projekt hade publicerat exakt samma gräv redan ett år tidigare. NYT hade intervjuat samma personer. Att man på det här sättet vägrade ge utsatta ryska journalister ett erkännande kändes kymigt, säger Roman Badanin.

Sedan 2022, då de flesta oberoende journalister tvingades lämna Ryssland, har han även lagt märke till en annan trend: Västliga journalister som inte befinner sig i Ryssland rapporterar ingående om vad som pågår i Kreml, baserat på lösa rykten från deras egna underrättelseorganisationer.

– Nyligen har det skrivits om vilda interna konflikter i Kreml. ”Snart kommer Putin att störtas!” Men det har ingenting med verkligheten att göra. Det handlar om nyhetsjournalistik baserad på struntprat och inte på reella fakta, säger han.

Boken ”Tsaren i egen hög person” är baserad på en lång rad samtal med egna Kremlkällor. Somliga intervjuer sker på karibiska öar, andra i Moskva.

Badanin och Rubin målar upp en bild av hur Putins styre ser ut i praktiken – hur världens till ytan största land leds genom informella relationer.

Det finns inga institutioner. Bara enskilda personer som Putin litar på och som han därför anförtror viktiga poster. Putin är allsmäktig ur den synvinkeln att han kan lösa varje enskild fråga enligt eget förgottfinnande. Problemet är att han inte kan hålla koll på alla frågor. Det är därför ingen överraskning att Ryssland är ett så dysfunktionellt land.

Att Putins krets stjäl är en del av systemet. Det har Putin själv gjort ända sedan han i början av 1990-talet blev den liberala borgmästaren Anatolij Sobtjaks högra hand i Sankt Petersburg. Putin hade en nyckelroll när det gällde att exportera råvaror (olja, metaller och timmer) från staden och i utbyte få livsmedel. Befolkningen stod på gränsen till svält, men en stor del av livsmedelsimporten kom aldrig fram. Detta eftersom Putin och hans kumpaner hade stoppat pengarna i egen ficka.

Historien är känd. Men Badanin och Rubin förklarar också sammanhanget; nämligen att Putin helt enkelt var en så kallad nesun. Ett sovjetiskt slangord från det ryska ordet nesti, som betyder ”bära”. Någon som bar grejer hem från jobbet, vilket var vanligt i sovjetsamhället, som hade brist på allt. Men då var proportionerna helt annorlunda än i dagens Ryssland, där Putin och hans tjänstemän roffar åt sig statliga tillgångar i miljardklassen.

– Putin är ingen mystisk, ond själ. Ursprungligen betedde han sig som en helt vanlig sovjetisk tjänsteman, konstaterar Badanin.

I början av sin karriär var Putin framför allt en flitig tjänstesjäl som jobbade långa dagar och faktiskt lyckades få till stånd en del viktiga reformer. Skattereformen (som ledde till plattskatt på 13 procent) och jordreformen var de viktigaste.

– Putin var osäker på sin position och ville bevisa sin arbetskapacitet. Han var verkligen otroligt arbetsam på den tiden. Samtidigt levde han i en rysk kontext, och det betydde att väldigt många försökte påverka honom. Hur? På det uråldriga sättet: Smickra, ljuga, lägga fram pokazucha.

Det ryska ordet pokazucha betyder att man försöker bevisa sin lojalitet genom att visa upp förmenta, vid närmare granskning meningslösa prestationer. Målet är inte att åstadkomma förbättring, utan att bevisa lojalitet.

Putin påverkades starkt dels av sin omgivning, dels av något som Badanin kallar hans relationer till sina synder.

– Han fördes till makten av Jeltsins familj – det var en synd. Och kom ihåg de sprängda bostadshusen år 1999 (med över 300 döda, reds anm), som blev en ursäkt för att invadera Tjetjenien. Var det FSB? Det har vi fortfarande inte kunnat fastställa. Men det var så Putins era inleddes.

Sedan dess, säger Badanin, måste Putin hela tiden sopa igen spåren efter sig.

– Om du har begått en synd kan du erkänna den och ångra dig. Eller också kan du göra allt för att gömma undan den med hjälp av nya lögner. Putin valde det sistnämnda alternativet.

Samtidigt är Putin enligt Badanin framför allt är en produkt av sin tid, 1980- och 1990-talets Ryssland. Det förklarar till exempel varför både han själv och hans omgivning är så skrockfull. I boken finns dråpliga scener där till exempel dumans dåvarande talman Boris Gryzlov tackar nej till ett glas vatten som en av författarna erbjuder honom vid en intervju. I stället häller talmannen upp sitt eget medhavda specialvatten, som han tror ska ha helande inverkan på honom.

– Ryska folket levde utan religion i 70 år. Samtidigt var religionen närvarande som en underström i samhället. Men man visste ingenting om den, tron var bara en uppsättning ritualer. Korset hade samma roll som en talisman, man visste inte vad det betydde. Det var en del av en slags allmän skrockfullhet, konstaterar Roman Badanin.

Sovjetmedborgaren trodde inte på kommunismen, säger han. Men inte heller på Gud.

– Och så kom 1990-talet, när man fick tro vad man ville. Vid det laget hade Putin, som så många andra, en kökkenmödding i skallen. När han sedan blev president ledde han landet genom informella relationer, det fanns inga institutioner, ingen rationalitet. Allt flyter och då är det lätt att man tror vad som helst.

Det var därför Putin under pandemitiden placerade gästande statsmän på sex meters avstånd från sig själv, tror Badanin.

– Det handlade inte om någon vetenskapligt grundad covid-åtgärd. Putin hade antagligen bara hört någonstans att det kunde fungera.

Skrockfullheten påverkar Putin starkare ju längre han biter sig fast vid makten, säger han.

– Det är som med Ivan den förskräcklige. Den som har obegränsad makt och styr landet utan några lagar blir paranoid och börjar leta efter tecken på allt möjligt.

Finns det något som Putin kan, så är det att bygga ett lojalt nätverk kring sig själv. I boken passerar de här personerna revy tills läsaren är alldeles utmattad. Antalet män som Putin någon gång har knutit relationer till på judomattan, strippklubben eller datjan – och som han sedan har placerat på olika poster – är så stort att det faktiskt är litet svårt att förstå hur han kan hålla reda på dem alla. Dessutom medlar han i deras konflikter och håller reda på vem som varit obrottsligt lojal och vem som visat tecken på för stor självständighet.

– En gång frågade Putins bäste vän Sergej Roldugin vad han egentligen gör på sitt jobb som KGB-agent. Putin svarade: Jag är specialist på att tala med människor. Det är en yrkeskunskap som han förvärvade i sitt jobb som spion.

Den ryska presidentens personliga moral är ett viktigt ämne i boken. Inte bara när det gäller korruption, utan också i förhållandet till kvinnor – som han konsumerar bekymmerslöst. Äktenskapet är inget hinder. Enligt bokens uppgifter är han särskilt förtjust i yngre flickor.

Faktum är att en lång rad personer ur Putins krets lämnade sina fruar och flyttade ihop med yngre kvinnor under 2010-talet: Putin själv, oljebolaget Rosnefts ordförande Igor Setjin, presschefen Dmitrij Peskov, utrikesminister Sergej Lavrov och Putins vän, miljardären Arkadij Rotenberg.

En av bokens många komiska detaljer är att Setjins nya unga fru senare lämnade honom för en italiensk racerförare. Därefter döpte den försmådde äkta mannen om sin lyxjakt ”Prinsessan Olga” till ”Sann kärlek”.

– Vi vill redovisa detta eftersom Putin själv låter påskina att traditionella familjevärderingar är viktiga. Han lät till och med instifta en egen dag för familjen, kärleken och troheten den 8 juli.

Miljarder rubel lades ned på marknadsföringen av två helgon som skulle symbolisera kärleken. De flesta ryssar hade aldrig hört talas om dem.

– Samtidigt gömmer Putin undan sin egen familj. Det är inte normalt, säger Badanin.

Att Badanin och Rubin har lyckats behålla vissa källor i Kreml har olika skäl.

– Vissa har jag känt så länge att de fortfarande litar på mig. Vissa vill komma åt sina fiender genom att prata med journalister. Och vissa har lämnat landet och vill hämnas.

De sistnämnda är alltid de mest problematiska källorna, säger Badanin.

– När en FSB-agent som har kastat folk i fängelse sitter framför dig och klagar på att Putin är ett monster – då får man vara på sin vakt som journalist.

Läs fler texter av Anna-Lena Laurén här, och mer av DN:s litteraturbevakning här