Olof Dreyer – “Loud Bloom”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Knife Duo är två av de viktigaste figurerna i modern musikhistoria. Pop skulle inte låta så här utan dem. Så när Olof Dreyer nu för tiden släpper ett debutalbum är det nästan en formalitet.

Det mest utmärkande för Dreijers produktioner är alltid nervositeten. Han har ett sätt att animera teknik, med melodier som låter som en kör av pratsamma, närliggande robotar, vilket ger intrycket av att Driedger skulle ha svårt att tygla.

”Loud Bloom” börjar dansa, med en baslinje som låter som undergången för fötter som stampar på ett betonggolv. Ljus och glad, ”Cassia” innehåller ibland sambastil med stocktrummor eller amapiano. De senaste åren har Dreiel varit baserad i Rio de Janeiro och Barcelona, ​​där artister från Brasilien, Sydafrika och Sudan har medverkat och agerat MC:s med en mix av poesi på zulu, portugisiska och arabiska. Men även danslåtar utan sång står ensamma med tillräckligt med dramaturgi för att upprätthålla lyssnarens intresse. Dreyer visar konsekvent sin unika förmåga att förmedla mer med melodi än med text.

Olof Dreyer har lyckats uppdatera formeln genom att fånga popens globalisering, där genren ”världsmusik” har blivit föråldrad, men där vissa röster, vissa ljud, förblir marginaliserade.

Mot albumets andra halva saktar tempot ner för det Vangelis-liknande ambienta intrycket av ”Verbena” och Dreyers kanske mest överraskande ögonblick, den avskalade, till synes helt analoga åttaminutersimprovisationen, ”Fern Valley”. Ett ensamt instrument som påminner om oud ger en nästan gammaldags kontrast till de ultramoderna inslag som talar om stjärnhimmel och frodig oas.

Det är ett tillvägagångssätt som är långt ifrån vad bröderna Dreiger sa i en intervju med tidningen Sex någon gång i början av 1990-talet: ”Instrument är föråldrade.” Med sin optimism mot teknik är Olof och Karin ett slags tolkare av cyborgfeminism, som förstår det digitala som att vi befriar oss från hemska saker som könsroller och gränser. Men på senare år har deras distinkta sound, med dess förvrängda sång, häftiga strängsyntar, dunkande trummor och oljetrumssekvenser, blivit mer bekant än radikal. Olof Dreier har lyckats uppdatera formeln genom att fånga popens globalisering, där genren ”världsmusik” blivit förlegad, men där vissa röster och vissa ljud fortfarande är marginaliserade.

Bästa låtar: ”Acuyuye”, ”Coral”, ”Fern Valley”

läs mer:

Olof Driedger inför Way Out West-showen: ”Du måste stå upp för ditt privilegium”

Olof Dreyer och andra arrangerar massprotester mot Eurovision: ”Mycket nedslående”

Karin Dreyer: ”Det här är nog sista gången vi har något roligt i det fascistiska Sverige”