Jag är också en av dem
Spara intehålla
Aftonbladets ledarsida är en oberoende socialdemokratisk sida.
expandera till vänster
helskärm
När vi gick in genom dörren till mötet på Munkedars kommunhus sa alla: ”Det finns poliser här.”
Det stod snart klart att det plötsliga uppkomsten av rättsliga myndigheter i den lilla kommunen Bohuslän inte hade något att göra med mitt anförande som kritiserade regeringen. Polisens wannabes var i stan och var ute efter att äta middag på en pizzeria på torget utanför.
Så jag var tvungen att tysta konferensen om allt det bundna partiet lovade men inte höll, inklusive billiga korvar, tandvård för alla och århundradets sjukvårdsreform.
Han kunde också prata nonchalant om de saker som Tied hade implementerat som folk ifrågasatte alltmer, som att deportera tonåringar och massiva skattesänkningar för de mycket rika.
Det var inte förrän jag kom tillbaka till min bil som jag såg att Louise Skearns (SD), kommunfullmäktiges ordförande, känd för sin kritik av politikerna i Vårdstaden, hade lagt upp en kritisk video på mig och Mats Wingborgs bok Hej Tidö: bokstöd över en regering (Verbal förlag, 2026) mot mötet.
Herr Skarnes måste säga att det var ”helt i enlighet med reglerna” att bjuda in honom till mötet i Stadshuset. Hon ville dock fortfarande kritisera arrangören ABF för dess verksamhet ”relaterad till stadspolitik” och sa: ”Om vi kan åstadkomma förändring kommer vi att avbryta ett sådant samarbete.”
Tidigare samma dag skrev Dagens Arena om hur SD hade ifrågasatt mitt planerade möte i Musikhuset i Gävle och hade ställt till Kultur- och fritidsnämnden en ”hypotetisk fråga” om mötet skulle tillåtas i en lokal som hyrs av staden.
Jag tycker att SD ska hedras för att de skrivit en bok de inte vill att folk ska läsa. Samtidigt är jag väldigt orolig.
Gävleborgs SD är ökänd för att försöka tysta kulturyttringar som de inte gillar. Som när de försökte lägga ner en folkteater, när de raderade ”Sosseregeln” från länsmuseet, eller när regionfullmäktiges (SD) ordförande stoppade Luciens tåg för att han var icke-binär.
Munkedar och Gävle är två exempel på hur SD ofta verkar lokalt, som kombinerar angrepp på kulturyttringar partiet inte gillar med stöd för moderata nedskärningar och privatiseringar. En tystnadskultur är dock utbredd i hela Sverige. Ofta sker detta genom tjänstemännens själva agerande, oavsett om det ligger en politisk provokation bakom eller inte.
Förra året behandlade bibliotekarien på Örnsjöldsvik mig kallt och stoppade mig från att prata om hur Tidaw-regeringen urholkade demokratin. Som tur var kunde arrangörerna flytta konferensen till en annan lokal, men det är inte alltid möjligt.
Som journalist och skribent har jag många kanaler för att få fram mina idéer. Men det som oroar mig är vilka möten som redan har ställts in i tysthet. För en del biblioteksförvaltare och handläggare fruktar vad stadskommissionens SD-ledamöter kommer att säga eller deras framtida kulturinsatser.
I takt med att SD:er får mer makt i kommuner och myndigheter blir frågor som ställs på möten som granskar SD:s maktutövning till videoklipp. På så sätt kan de lägga kraft till sina ”vad-om-frågor”.
Och Sverige blir tystare – verkligen.
Hittills kan vi rapportera att ABF i Gävle har startat 7 forskningscirklar om ”Hej Tido – Konton betald till staten”. I Munkedar är kön till det enda exemplaret på stadsbiblioteket lång redan efter valet i september.
De borde nog köpa fler böcker till biblioteket – vågar jag säga det för Louise Scarnes.
***
SD försökte haka på Peter Gustafssons författarföreläsning på Musikhuset i Gävle, men Dagens Arena fångade deras uppmärksamhet först. Och det är ett exempel bland många. SD verkar systematiskt skrämma kommunala tjänstemän, organisationer och kritiker till tystnad. Liten, lokal och utanför medias rampljus.
Så idag skriver Peter om vad som hände här på Sveriges största läsarsida. Inför tusen gånger fler människor än i författarens eget samtal.
Men frågan Peter ställde i texten: ”Vilka möten har redan i tysthet ställts in?” ekar dovt i bakgrunden.
Det räcker.
