Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Under det socialdemokratiska partiets konvent tillkännagav Rowen Leder (republikan) och Jonas Athenius (republikan) sin politik för blandat boende. Men det var faktiskt ingen ny idé. Tvärtom har den här typen av politik dominerat bostadsplaneringen i Sverige de senaste 15 åren. Erfarenheten har dock visat att blandade strategier inte fungerar för att bryta segregationen och samtidigt undergräva energibolagens ekonomi. Det visar den nya rapporten ’Blandade bostäder – En studie av misslyckande’.
Rötterna till denna strategi går tillbaka till det så kallade miljonprogrammet i början av 1970-talet. Men precis som rekordproduktionen av hyresrätter blev klar ändrades bostadspolitiken så att starkare familjer istället krävde småhus. Det innebar att det byggdes nya hyreshus med socialt utsatta befolkningar och så fort de stod klara skulle tiotusentals lägenheter stå tomma. För att lösa problemet skapades ett storskaligt subventionssystem, vilket ledde till att de nationella finanserna försvagades. Nästa våg av reformer i början av 1990-talet gjorde det därför nödvändigt att avskaffa subventionerna.
Etnisk diskriminering har gått från att vara ett fenomen i storstadsområden till att sprida sig över landet.
Eftersom subventioner inte löste problemet var det nödvändigt att istället skapa samhällsinriktade stöd som Bromanpengal och Storstadsningen. På 2000-talet misslyckades dessa ansträngningar och situationen i marginaliserade samhällen förvärrades. Vakanta lägenheter användes sedan för att främja en aggressiv invandringspolitik, med flyktingar inkvarterade i de svagaste områdena i landet med flest lediga lägenheter. Som ett resultat expanderade etnisk diskriminering från ett storstadsfenomen till hela landet.
Runt 2010 var misslyckandet med både segregation och lokala insatser tydligt. Detta ledde till förändringar i kommunens översiktsplan med målet att få till ”blandad bebyggelse”. Sedan dess har målet varit att bygga 1 miljon egnahem i programområdet och hyresfastigheter i attraktiva områden som domineras av småhus.
Sedan dess har flera försök gjorts att ”mixa byggnader”, men deras misslyckande är nu klart. I till exempel Växjö ska bruken bygga både bostadsrätter och ägarlägenheter i det strikt segregerade Araby. Planens formulering var typisk för den terminologi som dominerat svensk planering sedan 2010. ”Att bryta segregationen kräver mer mångsidiga boendeformer i alla stadsdelar. I Araby behöver vi bostadsrätter för att komplettera utbudet. Att förtäta stadsdelar ger också möjlighet att skapa tryggare och mer attraktiva miljöer…”
Det har dock inte gjorts någon analys av vad efterfrågan är i svaga områden. Så resultaten var faktiskt förutsägbara. När bostäderna stod färdiga 2023 fanns ingen marknad och alla lägenheter de ägde fick istället göras om till fler hyresrätter. En liknande upplevelse ägde rum i grannstaden Kalmar när den nya stadsdelen Snulom byggdes. När ett kommunfullmäktige glatt konstaterade att området var ”mättat” med hyresfastigheter och det var dags att bygga hus och lägenheter fanns inte marknaden. Som ett resultat konstruerades en ny problemdomän som är mycket lik Millionprogrammet.
Misslyckandena är lika tydliga i Borlänge och Göteborg, som var de mest avancerade exemplen på Socialdemokraternas blandade utvecklingsstrategi. I Borlänge släpptes i januari en rapport som visar att produktionen av nya bostäder i början av 2020-talet och dåligt underhåll av äldre områden ledde till en okontrollerbar ökning av samhällsbyggnadsskulden. Denna utveckling gjorde det mycket svårare än väntat att investera i återuppbyggnaden av det oroliga Tirna Engal. Framgång kommer att kräva en hållbar långsiktig strategi, samt ett betydande bidrag till allmänintresset från kommunalt ägande.
I Göteborg har sådana långsiktiga planer redan misslyckats. Konstruktiva omvandlingsstrategier för utsatta sektorer började faktiskt i början av 1990-talet. Bara 10 år senare övergavs planen när politikerna beslutade att istället söka nya statsbidrag. Den sista konstruktiva delen av strategin var att bygga småhus nära det kontroversiella programmet på 1 miljon dollar, som också övergavs i början av 2010-talet. Istället anammade man en ny strategi med förtätning och ”blandning genom lägenheter” som sedan har blivit populärt.
Då planerades bostadsrätter i Gardensten, som ansågs vara det mest lovande området på grund av svag mark, men liksom i andra städer visade det sig att det inte fanns någon marknad för miljonområden. Som ett resultat omvandlades projektet till en hyresfastighet, vilket ökade homogeniteten i ägandet. Produktionen av nya hyreshus har ökat Göteborgs samhällsbyggnadsskuld med 10 miljarder det senaste decenniet, samtidigt som rasismen är oförminskad.
Den ”blandade strategin” blev den senaste i raden av fortsatta misslyckanden i utanförskapszonen. Det som behövs är en långsiktig planering utifrån fakta, inte önsketänkande. Då blir det omöjligt att undvika att det är homogeniteten i det befintliga beståndet som måste förstöras.
En hänsynslös privatisering kommer dock inte heller att lösa några problem. Därför måste både bostadsrättsomvandling och rivning ligga till grund för en långsiktig omvandlingsstrategi. De resurssvaga befolkningarna och det dåliga underhållet som dominerar dagens stadsdelar kräver dock ett långsiktigt perspektiv som inte funnits i traditionell bostadspolitik.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Mäklarsamfundet: ”Snart dör äldre människor i fritidshus – nu förändras marknaden”
Emeritusprofessor Charlie Karlsson: ”Glöm landsbygden – Sverige behöver en stadsminister”
