”Lost Women” av Viola Aldone

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Kvinnor på psykiatriska sjukhus – sjukhus, asyl, asyl – är väldigt litterära miljöer och att komma in där innebär en viss risk. Hur kan jag lyckas göra en egen? Syditaliens Viola Aldone är inte rädd. Hon har gjort jämförelser med Elena Ferrante och Silvia Avallone och fortsätter att utforska Italiens 1900-talshistoria. Hon medger att centrum för hennes tredje roman, Lost Women, publicerad på svenska, är just kvinnoavdelningen på ett psykiatriskt sjukhus i södra Italien på 1980-talet.

Och trots att det här spelet har många välbekanta funktioner så börjar det bra. Elba, en fängslad flicka, skriver ner symptomen och diagnoserna hos fängslade kvinnor i sin dagbok för psykiska sjukdomar. Ofta har hon en tydligare förståelse för vad hennes medpatienter lider av än personalen som arbetar där. Denna uppsättning ser bekant ut. Den fascistliknande läkaren Colavolpe ordinerar lämpliga elchocker, kallduschar och kraftfulla psykofarmaka och anställer en mer eller mindre sadistisk sjuksköterska. Men snart ansluter sig Colavolpes antagonist, den unge psykiatern Fausto Meraviglia (hans namn är ingen slump) i handlingen och vänder upp och ner på allt.

Den nya lagen innebär att psykiatriska sjukhus måste stängas och patienter släppas. Elva vill inte bli frisläppt, men vill hitta sin mamma, Mutti. Hennes mamma har rötter i Östtyskland, men hennes äktenskap med en italiensk aristokrat misslyckades och hon lades in på mentalsjukhus. Mutti blir då gravid och föder en dotter på sjukhuset. Elba minns sin barndom som ett slags lekfullt och symbiotiskt paradis. Hon är nära sin mamma varje dag. De sjunger, upprepar ramsor och spelar hela dagarna, både i sagor och reklamfilmer, trots den brutala behandling som sker framför deras ögon, både mot dem själva och mot andra kvinnor. Ändå verkar livet som ett paradis jämfört med de brott som inträffar när Elva måste gå i skolan med ”sändande nunnor” långt från sin mamma. Deras sadism är på samma nivå som Dr Colavolpes.

Ett barns erfarenhet och förståelse av den stängda psykiatriska avdelningen som deras föräldrar befinner sig på känns igen från Sarah Strysbergs ”Beckonberga”, men det finns en annan känsla av brådska i Ardons berättande.

Elva vill komma tillbaka till sin mamma oavsett vad, och vet att det krävs psykisk ohälsa för att komma dit. Återigen innanför sjukhusets väggar hälsas hon med beskedet att Mutti har dött, men hon vill inte tro det. Elban är ett rimspråk för barnrim i barndomen, träffande och vackert fångat och översatt av Johanna Hedenberg. Ett barns erfarenhet och förståelse av den stängda psykiatriska avdelningen som deras föräldrar befinner sig på känns igen från Sarah Strysbergs ”Beckonberga”, men det finns en annan känsla av brådska i Ardons berättande.

En del av mig önskar att regissören Aldon hade fördjupat sig mer i historien om passion mellan en försvunnen mamma och hennes övergivna dotter. Här utforskar vi ett mindre utforskat område: den stora kärleken mellan en tonårsdotter och hennes mamma, där mamman inte hatas eller avvisas (eller vice versa). Samhället är skyldigt till Muttis förlust, och Elba måste göra allt i sin makt för att rädda henne. Eller var ärlig om hur ni båda hamnade fängslade på sjukhuset.

På så sätt är det möjligt att till fullo förstå Aldones önskan att krydda den här historien ännu mer, att växa in i modern tid och att ge ett eget detaljperspektiv till den obskyra läkaren Fausto Meraviglia i romanen. Hans frihetsprojekt sträcker sig bortom hans egen familj, och han blir (naturligtvis) besatt av Elba. I romanen blir Elba vuxen, men sedan lämnar texten sjukhusets ”galna” logik i verkligheten utanför.

Textens struktur kräver att den ska kunna fälla en modern dom över historiska brott mot kvinnor som begåtts på mentalsjukhus, inte på grund av sin sjukdom, utan för att de borde ha straffats av en rad olika skäl. Aldon är noga med att subtilt skifta och vrida perspektiv när han utforskar situationer av frihet och fångenskap, men fiktion som vet exakt vad den vill få till slut löper risken att bli förutsägbar eller alltför symbolisk. Elba är genomgående den mest intressanta karaktären att följa, och ”Lost Women” är fördelaktigt när den läses tillsammans med Karin Johannisons klassiker ”The Wounded Diva”.

Läs fler texter och nya bokrecensioner av Christina Sandberg