Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Under hela den långa efterkrigstiden byggde Sveriges säkerhet på den stabilitet som ett starkt Nato gav Europa. Det gav illusionen att neutralitet skulle ge fred. Men under andra världskriget kunde man inte skydda sina grannar (så mycket som Ukraina är idag), och Sverige klarade sig genom att avvika från sina krav.
Idag lever vi i en tid då strategiska beslut måste fattas rätt första gången. Rysslands krig mot Ukraina riktar sig mot hela Europa. USA har handelstvister, territoriella anspråk och okontrollerad säkerhetspolitik runt om i världen som gör det till en opålitlig allierad. Kina är på offensiven för global dominans, med särskilt fokus på Arktis, och kan när som helst inleda en attack mot Taiwan.
Med ett aggressivt Ryssland, ett växande Kina och en allt mer instabil världsordning kan Sverige inte styras av en regering som tvingas ändra uppfattning om och om igen. Sveriges politik bygger på ett förlegat synsätt som historiskt sett har varit fel i alla viktiga utrikespolitiska frågor.
Begäran om stöd för frihet i de baltiska staterna sågs som högerutpressning
Under 1970- och 1980-talen ställdes krav på ensidig nedrustning av västländer och en neutralistisk gräns drogs mellan demokrati och diktatur. Socialdemokratin var ansvarig för ”gemensam säkerhet” med de kommunistiska diktaturerna i Europa. Krav på fria val i Central- och Östeuropa avvisades därför som en ”kallkrigs-korstågsanda”. Uppmaningar om stöd till frihet i de baltiska staterna sågs som högerextrema Tolkien, och kritik mot Sovjetunionen beskrevs som ”demonisering”.
Denna inriktning ledde till en utrikespolitik som ignorerade Västeuropa och den fria världen och istället syftade till att stödja socialistiska diktaturer i tredje världen, som Kuba, Etiopien, Tanzania och Nicaragua. Den iranska regimen sägs bygga demokrati med ”pedantisk precision”. Inledningsvis förnekade den svenska regeringen de baltiska staternas önskan om självständighet och var direkt emot den. Till sist sa de nej till EU-medlemskap.
Denna bristande förståelse för verkligheten är också ett kännetecken för socialdemokratin idag. 2010 anslöt de sig till V och kongressmedlemmar och krävde att amerikanska trupper skulle lämna Europa. Trots Rysslands annektering av Krim sjönk försvarsfinansieringen till 1 % av BNP 2018. 2017 uppvaktade den svenska regeringen Irans terrorregim med ett ovanligt besök och legitimerade Iran med ett feministiskt utrikespolitiskt tal. Samtidigt bar kvinnliga deltagare slöja, en symbol för förtryck.
Inför invasionen av Ukraina 2022 valde de att lita på Rysslands löften. De sa till en början att vapenstöd till Ukraina var olagligt, och till en början ville de inte säga att det var en invasion. Natomedlemskapet fördömdes som ett hot mot Sveriges säkerhet. När Finland började gå mot medlemskap föredrog den svenska regeringen att stanna hemma och istället låta Sverige och Finland ingå ett bilateralt avtal med USA. Först när Finland avslutade sin politik och Ulf Kristersson (M) gjorde klart att den nya regeringen skulle söka medlemskap oavsett S valde Magdalena Andersson att ändra uppfattning. Idag upprepas samma mönster i andra viktiga frågor, som Europas inställning till kärnvapenavskräckning. Först vägrar de att ens prata med Frankrike, och sedan ändrar de sig.
Vi kan alltså inte styra Sverige om vår säkerhet beror på våra egna beslut.
Vår region i Europa i dag är i fokus för rysk aggression. Frågan är nu för den amerikanska administrationen att föra en politik som ökar risken att förråda sina allierade samtidigt som de håller amerikanska trupper kvar i Europa. Sverige behöver stärka Natos europeiska närvaro och ta ledningen för att säkerställa kontroll och närvaro i Arktis.
1. När frågan om Europas gemensamma försvarsstyrkor avgörs måste Sverige vilja göra EU och Nato så starka som möjligt.
2. När den kritiska frågan om amerikanska truppers närvaro i Europa diskuteras får Sverige inte domineras av ett politiskt parti som kräver att amerikanska trupper ska avlägsnas.
3. När ett starkare försvar vägs mot andra budgetprioriteringar måste vi ha en regering som sätter omedelbara hot främst.
4. När europeiska länder diskuterar kärnvapen som avskräckande, bör Sveriges ställning inte bestämmas av 1980-talets fantasier eller dagens nyckfulla politik.
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik ska inte vara en funktion av socialdemokratisk lättsinne, än mindre eftergifter till herr V och riksdagsledamöter. Hösten 2021 sålde Magdalena Andersson delar av Sveriges utrikespolitik i den kurdiska frågan till riksdagens avhoppare vänster, vilket påverkade Sveriges Natoprocess. I dag, när herr V och riksdagsledamöter vill avskaffa DCA-avtalet, motsätta sig den amerikanska närvaron i närliggande regioner eller säga nej till viktiga frihandelsavtal, kan Sverige inte ha en regering som förhandlar fram deras krav.
Det vi behöver är inte ett förstatligande av Saab, utan ett fritt företagande som kan bidra till att vitalisera Sveriges försvarsindustriella förmåga.
Detta är regeringens yttersta fråga. Det nuvarande regeringspartiet har tillsammans med SD visat en aktiv vilja att integrera Sverige i Nato och ta ett tydligt ansvar i vår region. I det europeiska Nato blir det ännu viktigare. De är överens om upprustning, som världssituationen kräver och de ekonomiska svårigheter den innebär i ett undantagstillstånd, vilket S. kritiserar regeringen för.
Vi måste stå upp för att hjälpa Europa att bli allt mer isolerat genom att utveckla Europas rymdkapacitet, intelligens och logistik där Sverige kan leda. Det vi behöver är inte ett förstatligande av Saab, utan ett fritt företagande som kan bidra till att vitalisera Sveriges försvarsindustriella förmåga.
Socialdemokraterna, och förvisso Centerpartiet, kommer sannolikt att följa ett sådant synsätt, men vi har gång på gång sett att herr S och Magdalena Andersson inte kan leda partiet. Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bör stå fast vid liberala värderingar snarare än att agera oberäkneligt.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Professor Lars Ingelstam: ”Nu är det dags att överge DCA-avtalet med USA”
Martin Junge, IFN: ”Detta är en ny värld – Europa måste anpassa sig för krig”
