Jonas Teglund – ”Det nionde sinnet”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

I vintras meddelade artisterna Jonas Tegrand och Annika Nolin att de startar ett eget skivbolag. Så varför frågade Sveriges Kristersson i mitten av februari reportrar i en intervju med tidningen Arbetet och fick veta att den genomgripande känslan av undergång behövde tacklas med en annan energi.

Där drar duon redan ett stort lass. Deras gemensamma album En tid att riva sönder, ett av de bästa svenskspråkiga albumen 2024, var som en filt jag ägt i flera år, lite knölig och taggig, men framför allt tröstande.

När Jonas Teglund släpper ett album för egen maskin för första gången når det inte samma höjder på ett gemensamt skivbolag. Men redan det första spåret, det instrumentala ”Heimat I”, väcker oemotståndlig nyfikenhet. Tidigare samarbeten med artister som nämnda Nolin, Matthias Alkberg och Isak Sandström har helt klart varit närande, både text- och ljudmässigt, men ”Ett niende sinne” känns ändå som en egen grej. Trösten här är av ett annat slag, inrymd i en igenkännbar melankoli snarare än en påminnelse om blinkandet av vardagsljus.

”Alla måste dö en gång”, säger han i ”Aria #2”, men han är inte hotad. Ett varmt popljud dämpar chocken i din mun.

Han liknar själv några av sina sånger vid böner. Detta blir tydligt i början av den vackra ”Aria, återfall.” Att den sedan förvandlas till en musikalisk ballad säger mycket om en ljudvärld som sällan håller sig till ett spår. Teglund kan vara lite corny, både musikaliskt och i sin tvångsmässiga användning av universitetsexamensvokabulär, men det finns tillräckligt med oväntat för att aldrig släppa taget. En forntida harpa spelas tillsammans med den medicinska förklaringen om antibiotika. ”Black light” är en rörig psykedelisk rocklåt i mitten. Ett lager av utomjordisk atmosfär ovanför den introspektiva ”Att sova.” Och plötsligt får ”Solsken” hopp: ”Det känns som att vi lever i apokalypsen, men tänk om det var tvärtom?” Det är min energi, det är det.

Bästa låt: ”Black Light”

Läs skivrecensionen och tilläggstext av Matilda Källén.