Akira Kurosawas postuma ”Long take” är snacksalig

Bland de hundra favoritfilmer som räknas upp i ”Long take” återfinns Stanley Kubricks praktfulla 1700-talsepos ”Barry Lyndon” (1975) – en film som verkar vara obligatorisk på varje regissörs topplista och som ständigt omges av beundran.

Kurosawas kommentar: ”Han fick verkligen till det med den här.”

Det är omisskännligt Akira Kurosawa, den eviga fackmannen. Gillar man hans filmer ska man läsa honom för då blir hans tonfall en del av verken på ett sätt som är unikt för honom.

Det är i alla fall min erfarenhet. 1983 kom hans ”Something like an autobiography”, som inklusive personregistret inte var mer än 205 sidor. Boken tvärnitade 1951, då ”Demonernas port” (”Rashomon”) vann Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig och senare Oscar som bästa internationella film. Kurosawa satte punkt just som hans karriär tog fart på allvar. Mästerverket ”De sju samurajerna”, som kom 1954, nämns kort i appendixet ”Några spridda anteckningar om filmskapande”.

Det var oförlåtligt, samtidigt som det abrupta slutet blev en del av självporträttet. Han var filmhistoria men det kände han föga ansvar för. När han pratade om sina filmer lät det som om han just kom från sista inspelningsdagen. Kurosawa kunde inte tala sanningsenligt om saker som låg närmare i tiden, trodde han, och därför slutade han vid ”Demonernas port”. Kanske skulle han återkomma.

Det gjorde han aldrig. 1998 gick han bort, 88 år gammal. 1999 kom det som nu översatts som ”Long take” på japanska. Översättaren Anne McKnight beskriver det som ”ett försök att utöka den tidigare krönikan”. Kurosawa anges som författare men egentligen hör vi hans röst huvudsakligen i tidigare publicerade texter sammanställda av hans dotter Kazuko, född på sista inspelningsdagen av ”De sju samurajerna”.

”Long take” känns ändå som en fortsättning på självbiografin. Det blir mer intimt än väntat, särskilt i en intervjuform som japanerna kallar taidan, nedtecknade samtal med gamla vänner. Den långa filmlistan, med titlarna i kronologisk ordning, är upprättad av hans dotter. Kommentarerna tycks vara en mix av vad hon minns att han sagt, och vad han själv antecknat.

Hon fångar hans sätt att utrycka sig. Åsikter och entusiasm är starka när han talar om film och arbete. Annars är han återhållsam. ”Pappa talade inte om känslor”, säger Kazuko Kurosawa.

Han är rotad i stumfilmen. Kurosawa var sjutton när ljudfilmen med ”Jazzsångaren” fick sitt genombrott 1927, så han har inte själv gjort stumfilm. Men stumfilmen var en stor del av hans liv, inte minst eftersom den försörjde hans storebror. Heigo Kurosawa var benshi, en japansk företeelse jag bara hört om i Kurosawas biografier. Benshis var stumfilmsberättare, de var ansvariga för filmernas ackompanjemang, styrde musiken och förklarade och återgav dialog. De var dramatiker i sin egen rätt. Människor valde film efter vilken benshi som fanns på biografen. Det fanns, om jag förstår rätt, tidningar om benshis. De var verksamma in på 1930-talet.

Med ljudfilmen var benshis dagar räknade, men även censuren blev ett problem. Benshis tog sig friheter med berättandet och kunde bli politiska. Heigo tog sitt liv 1933; han var 27 och skälet är oklart. ”När jag gör film, börjar jag alltid med att utmana mig själv genom att försöka tänka ut hur jag skulle göra den om det var en stumfilm” skriver Kurosawa. Citatet borde huggas in över entrén till alla världens filmskolor.

Han älskar sin trupp av medarbetare som lojalt ställer upp på film efter film, och regelbundet får huka under stormande utskällningar

Kurosawas filmer blev inflytelserika. När han åt lunch med George Lucas i Hollywood fick Kurosawa höra att robotarna i ”Stjärnornas krig” (1977) var inspirerade av rollfigurer i ”Den vilda flykten” (1958). Det hade han inte tänkt på ”men när (Lucas) sa det förstod jag vad han menade”. Inflytande var inget Akira Kurosawa eftersträvade, ”Jag vill hellre bli kallad hantverkare än konstnär”. Den tanken återkommer, bra filmskapare är hantverkare, filmer ska vara underhållande. Han älskar sin trupp av medarbetare som lojalt ställer upp på film efter film, och regelbundet får huka under stormande utskällningar.

Filmhistorien lyfter från boksidorna. Hästar var bättre förr, får vi veta. När armén var beriden fanns hästar som tränats i grupp, ”vi kunde lätt få tag i sexhundra”. Nu är det svårt att få ihop tio. Kurosawa hittar många fel på samtiden.

I ”De sju samurajerna” försvarar titelns kämpar en by mot ett uppbåd av hästburna rövare. I finalen anfaller rövarna i vågor, hästar och människor halkar omkring i lera. Tre kameror rullade i hällande regn: ”Jag tänkte faktiskt att filmande i regn skulle bli rätt svårt att göra efter.”

Det tog en vecka att filma sekvensen. Regn varje dag, säger Kurosawa. Lera fyllde hans vadarstövlar. När han efter tagning ropade ”Tack!” sprang teammedlemmar fram och drog honom ur dem. Tånaglarna svartnade och föll av.

Drabbningen i ”De sju samurajerna” är en av de bästa man kan se. Akira Kurosawa blev en filmens bjässe. Som filmentusiast låter han helt oförstörd. När japansk tv 1970 visar en Kurosawa-retrospektiv skriver han en essä fylld av tankar om filmen i dag.

Han är upprörd över att britten Tony Richardsons ”De tappra sexhundra” (1968), förlagd till Krimkriget 1854, marknadsförts så att den lockat publik sugen på romans. Vid visningen hamnade Kurosawa i gräl med den missnöjda kvinnan bredvid. Han beskriver hur hon stormar ut med ett ”Den där sista scenen var obegriplig!”. ”Jag blev så nedslagen” skriver Kurosawa. Det är något rörande över bilden av en mästerregissör som går på bio och såras av en sur bänkgranne.

Så kliver vanliga människor in i filmhistorien i ”Long take”. Och filmhistoriens legendarer blir människor. Kurosawa träffar franska regissören Jean Renoir – ”Den stora illusionen” (1937), ”Spelets regler” (1939) – i Paris. ”Han är mycket äldre än jag så jag blev förvånad när han tilltalade mig med sådan respekt. När vi körde därifrån i bilen, blev jag rörd över att han tittade och vinkade ända tills vi försvann runt hörnet.”

Västerngenrens mästare John Ford kunde vara USA:s motsvarighet till Akira Kurosawa och de hyste ömsesidig beundran. När Ford är på hemväg från Koreakriget, där han samlat material till en propagandafilm, ses de på Fords Tokyohotell. John Ford tar emot i morgonrock. När Kurosawa ska gå drar Ford på sig officersuniformen och följer tillsammans med två medhjälpare Kurosawa till hissen. ”När jag klev in i hissen ställde han sig i givakt, och alla tre radade upp sig och gjorde honnör just som dörrarna gled ihop”.

Som regissör kunde Kurosawa vara skrämmande, men hemma var han annorlunda, skriver Kazuko Kurosawa. Hon beskriver sin far som naiv, ”nästan barnslig” – ”Han var en som grät när han såg ’Min granne Totoro’.” Hayao Miyazakis animerade film finns på listan med hundra favoritfilmer, med kommentaren ”Jag blev verkligen förtjust i ’Kattbussen’”.

Han slukade film. Indiska Satyjit Ray är en favorit och när det blev bekant att iranska regissören Abbas Kiarostami skulle komma till Tokyo, gjorde Kurosawa allt för att innan dess hinna se alla Kiarostamis filmer.

Rysk litteratur var en annan passion. Av ryska verk filmade han bland annat Fjodor Dostojevskis ”Idioten” (1951), och den ständigt omlästa ”Krig och fred”, av Lev Tolstoj, var inspiration till ”De sju samurajerna”.

Ryska regissören Andrej Tarkovskij blev en vän. Kurosawa tycker att alla Tarkovskijs filmer är ”superba” men att hans sätt att filma vatten är särskilt fantastiskt. I pölar och dammar får man känslan av att se ända ner till botten. Det är svårt att åstadkomma: ”Vanligen när man tar en sådan bild reflekteras himlen i vattenytan.” I ”Akira Kurosawa’s drömmar” (1990) ville Kurosawa fotografera vatten som Tarkovskij: ”Vi fick använda en riktigt stor kran och hissa upp mörk duk som skymde skyn.”

Det är roligt att läsa om iakttagelser som den om Tarkovskijs pölar. William Friedkins ”French Connection. Lagens våldsamma män” från 1971 är en favoritfilm. Biljakten är ”så spännande”. Kurosawa är förbluffad över alla bilscener i amerikansk film från den tiden: ”…öppna bildörren, stiga in i bilen, köra ut från parkeringsplatsen. Jag brukar skämta att om man klippte bort bilscenerna, skulle de flesta amerikanska filmer bli en tredjedel kortare.”

När han träffar Friedkin säger denne att sekvensen där Gene Hackman i ”French Connection” försöker köra ifatt en tunnelbana delvis var inspirerad av tågscenerna i Kurosawas ”Himmel och helvete” (1963). Uppskattning från utlandet värmde. I ”Something like an autobiography” klagade Akira Kurosawa över att bransch och kritiker i hemlandet inte riktigt ville erkänna honom. Han sågs som krävande och för lite ödmjuk, han kunde beskyllas både för att vara för västerländsk, och få höra att utlänningar föll för filmerna för att de framstod som exotiska.

Utomlands gör de hela tiden retrospektiver med mina filmer, säger Kurosawa i ”Long take”, men här hemma nästan aldrig. Utländska regissörer blir rika. Ni kan inte tänka er vilka hus de har, säger Kurosawa. Han bodde hos Francis Coppola när denne klippte ”Apocalypse now” (1979), ”man fick ta hiss från matsalen till övervåningens sovrum”.

Inget japanskt bolag ville finansiera Akira Kurosawas kostsamma ”Kagemusha – spökgeneralen” (1980). Den blev av för att Coppola och Lucas trädde in som producenter.

Kazuko Kurosawa följde pappa runt världen när hans ”Kung Lear”-filmatisering ”Ran” lanserades 1985. Hon skriver att det var först när de kom utomlands som hon förstod att Akira Kurosawa faktiskt var en viktig person. Limousiner väntade på flygplatserna, intervjuer hela dagarna, på kvällarna hämtning med bil till festerna, ”vi fick aldrig en chans att ta en promenad tillsammans”.

Trots allt vill man hoppas att Akira Kurosawa tog i när han beskrev hur otacksamt det var att vara han i Japan. Till minnesstunden vid Kurosawa Film Studios i Yokohama kom över 35 000, skriver Kazuko Kurosawa. De hade inte med rökelse, som man brukar ha med till japanska begravningar. Kurosawas beundrare tog farväl genom att lägga ner 1 800 yen i mynt, priset för en biobiljett.

Därför är Kurosawas sjuttioåriga samurajer fortfarande vassast i filmklassen