För cirka 9 år sedan dog mina två söner av överdoser med 5 veckors mellanrum. Under månaderna och åren innan dess försökte jag göra det jag förväntade mig som mamma. När oron blev outhärdlig ringde jag, mailade och slog larm. I mitt senaste mejl till socialtjänsten skrev jag att jag trodde att min son hade tagit droger och behövde hjälp. Svaret kom efter att han dog.
Detta är inte en isolerad tragedi. Detta är ett exempel på hur systemet fungerar när missbruk och psykisk ohälsa möts med kontroll och misstänksamhet snarare än tidig och tillgänglig vård.
Jag skrev den långt innan Jesper och Anton dog. Efter deras död blev min blogg ett sätt att bevara datum, kontakter, sagt och osagt ord, sådant som annars skulle kunna lösas upp i chock och sorg. Det blev som ett ständigt rekord av väntan, tystnad och ansvar som aldrig riktigt landade.
När jag ser tillbaka och läser vad jag har skrivit blir jag förvånad över hur tydligt vissa mönster framträder. Detta beror inte på individuella fel, utan snarare på ett system där ansvaret är delat och stödet ofta är villkorat. Ett system där föräldrar förväntas slå larm, men larmet tas inte alltid emot i tid.
Mina söner levde med psykisk ohälsa och missbruk. De var inte en fara för andra, men de var alltid en fara för sig själva. Deras kontakt med samhället präglades dock av rädsla. Rädsla för polisen, rädsla för att bli registrerad, rädsla för efterverkningar långt bortom själva missbruket. För mig som förälder innebar det att varje försök att få hjälp riskerade att slå tillbaka på de människor jag försökte skydda.
I vissa fall var oron allvarligare under livet än senare. Hur paradoxalt det än kan låta var den ständiga förberedelsen av att vänta på nästa samtal, nästa meddelande var alltupptagande. I sådana här situationer är det viktigt att kunna nå vården utan rädsla. När tröskeln blir för hög och varje erkännande kan leda till sanktioner, blir tystnaden strategin. Och tystnad är dödlig i missbruk.
Sveriges narkotikapolitik bygger på tanken att kriminalisering ska vara förebyggande. Men i verkligheten är det ofta exklusivt. I teorin bör straff verka avskräckande. I verkligheten lär de människor att gömma sig. För mina söner innebar det att hjälpen ofta försenades, kom bitvis eller kom aldrig alls.
Mina söner är döda. Det går inte att ändra. Men andra lever fortfarande inom samma system som dem.
Samtidigt är gränsen mellan ”droger” och ”läkemedel” inte så tydlig som ofta antas i det offentliga samtalet. I medicinska miljöer skrivs droger som klassificeras som narkotika ut till barn och ungdomar under kontrollerade förhållanden. Skillnaden ligger i sammanhanget, inte innehållet. Ändå hamnar personer som använder illegala droger, även när det uppenbart är relaterat till dålig hälsa, huvudsakligen i brottmål.
Det finns nu bred internationell konsensus om att beroende är en sjukdom, inte ett moraliskt misslyckande. Världshälsoorganisationen beskriver missbruk som en kronisk sjukdom som kräver kontinuitet och långsiktigt stöd. FN:s byrå för mänskliga rättigheter har varnat för att kriminalisering av droganvändare ökar stigmatisering och gör det svårt att söka vård.
Detta återspeglas också i resultaten. Sverige har länge haft högre narkotikarelaterade dödstal än andra europeiska länder. Samtidigt varierar tillgången till beroendevård mycket mellan regioner i landet. För familjer som vår var det ofta oklart vart man skulle vända sig, vem som var ansvarig och när något faktiskt skulle hända.
Det finns andra metoder också. Portugal avkriminaliserade självanvändning 2001 och kombinerade denna reform med investeringar i vård, socialt stöd och skademinimering. Deras erfarenhet visar att medan fler människor har modet att söka hjälp och stigmat minskar, ökar inte detta beteende generellt. Den avgörande skillnaden är att människor i kris inte behandlas som kriminella.
Kom ihåg det senaste larmet. Hur jag skickade ett mejl till socialtjänsten och inte fick något svar. Den natten ringde jag till äldreboendet och blev tillsagd att ringa under dagen istället. Jag blev avvisad eftersom jag inte kunde vara där medan Jesper var döende. Jag fick äntligen ett svar dagen efter, men det var redan för sent.
Fem veckor senare kom beskedet att även min andra son, Anton, hade gått bort. Trots att de visste att det var nödvändigt och trots upprepade varningar, förlorade de två sönerna livet med veckors mellanrum.
Åren efter deras död har inte bara präglats av sorg, utan också av insikten om att det som hände inte var oförutsägbart.
Jag förespråkar inte droger. Jag förespråkar ett samhälle där personer med missbruk och psykisk ohälsa får vård innan det är för sent. En plats där föräldrar som har slagit larm kan få svar medan det fortfarande finns tid att agera. En plats där levande barn fortfarande har en chans.
Mina söner är döda. Det går inte att ändra. Men andra lever fortfarande inom samma system som dem.
Jag var tvungen att göra ett livsavgörande val. Liv eller död? Dåligt liv eller inget liv?
Jag har förändrats efter att ha levt med missbrukare som jag älskar. Jag var tvungen att göra ett livsavgörande val. Liv eller död?
Dåligt liv eller inget liv?
Jag var tvungen att ge upp till mitt enda liv. Och försök ta itu med det med ödmjukhet och respekt.
Mitt skrivande har blivit ett minnesdokument, men det är också ett vittnesbörd. Sverige behöver läsa dessa vittnesmål som politiska varningssignaler. Nolltolerans skyddade inte mina barn. Det kommer inte att rädda liv.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Linköpings kommunfullmäktigeledamot Maria Moraes (MP): ”Jag har aldrig varit mer ensam än under LVU-förhandlingarna”
Annika Bebbington, grundare av Terrorism Victims and Relatives Association: ”De visste att min Chris hade dött, men de fick mig att vänta i 30 timmar.”
