Det luktar konstigt på Downing Street 10.
Spara intehålla
expandera till vänster
helskärm
Minister M förlöjligar Löwengrips strategi.
26:16
London. Det luktar svagt av hästgödsel i luften nära Downing Street 10. I direkt anslutning till statsministerns tjänstebostad finns vaktmästarstallen med tillhörande ridområde.
Idag övar de för att fira kungens födelsedag. Hundratals rödklädda soldater med björnskinnsmössor ställer upp i en halvcirkel runt flera välrenommerade hästar och en stor militärorkester. Tuban och trumpeten lyser i det något blyga majsolljuset som kikar fram.
Det är något spänt i luften. Det kanske bara är min fantasi, men de unga kostymklädda anställda som kommer in och ut ur regeringshuset verkar vara under ännu mer press.
Landet befinner sig i en politisk kris. Också.
Premiärminister Keir Starmer är under press från sin Labour-opposition. I lokalvalet den 7 maj tappade partiet kontrollen över ett antal lokala kommittéer. Samtidigt gick det högerpopulistiska Reform Britain framåt.
expandera till vänster
helskärm
Nu har hälsominister Wes Streeting avgått och tävlar om partiledarposten med Mr Starmer. Om det lyckades lovade han att landet skulle gå med i EU igen.
Den stora nackdelen med gatan är att den inte är särskilt populär. Hans styrka är att han inte heller är Keir Starmer.
Men kampen om statsministerposten handlar om mer än hur Starmer själv uppträder. Det verkar som att arbetet har blivit helt omöjligt. Om Starmer tvingas avgå kommer Storbritannien att ha haft sju premiärministrar på 10 år.
Premiärminister David Cameron tvingades avgå efter den katastrofala folkomröstningen om att lämna EU. Hans efterträdare, premiärminister Theresa May, fick det omöjliga uppdraget att förhandla fram avtalet, men tvingades avgå innan det trädde i kraft. Stafettpinnen skickades vidare till Boris Johnson, som satt kvar på kontoret i tre år och såg Brexit faktiskt ske. Näst ut var Liz Truss, som slog rekordet för den kortaste inlämningsperioden på 49 dagar. Och Rishi Sunak, som var ett sådant skräp som säkerställde att Labour vann ett jordskred i valet 2024.
expandera till vänster
helskärm
Sir Keir Starmer blev premiärminister eftersom han sågs som stabil och kompetent. Han var inte Jeremy Corbyn, och han hade inga radikala eller kontroversiella idéer. Karriären som åklagare gav honom tyngd. Hans slogan var ”land först, parti tvåa” och han rekryterade från både höger och vänster om Labourpartiet. Efter några kaotiska år för konservativa premiärministrar verkade han perfekt.
Två år senare är många missnöjda. De tycker nu att Mr Starmer är för stabil, för okontroversiell och för lite variabel. I lokala val gick missnöjda vänsterväljare till De gröna och högerväljare gick till Reform Britain.
Och så var det Peter Mandelson. Starmer har utsett en av New Labours mäktigaste strateger till ambassadör i USA. Men i september 2025 avslöjades det att Mandelson hade nära band till Jeffrey Epstein. Starmer sparkade honom, men skandalen var inte över. I februari 2026 avslöjades det att Mandelson hade läckt känslig politisk information till Epstein. Dessutom misslyckades herr Mandelson säkerhetskontrollen för att bli ambassadör, men utrikesministeriet godkände honom att bli ambassadör ändå. Keir Starmer hävdar att han inte var medveten om beslutet.
Det är som om han sympatiserar med mannen. Men Starmer kan åtminstone trösta sig med att det inte är hans fel. Det verkar som att det finns en förbannelse kring jobbet som premiärminister.
Inte konstigt att området runt Downing Street stinker lite.
