Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
text
Ann Jaderland
”Jag ser solen och solen svävar.”
Albert Bonnier Publishers, 192 sidor
Ann Gjöderlunds första nya diktsamling på sju år, Solen syns och solen swävar, inleds med några rader som man inte skulle kunna tro kunde ha skrivits av någon annan, även om inte ett fåtal poeter har inspirerats av den svenska poesins drottning genom åren. Linjen ska se ut så här:
”Sorgens cypresser / Tankar om döden / Solnedgången / Som en film / Över floden”
Det första ordparet, ”sorgens cypress”, har Göderlunds vanliga kombination av abstraktion och konkrethet. Med andra ord, sorg, som är en subjektiv känsla, möter cypress, som är objektiv och konkret. I nästa rad ser vi en likadant ofta etablerad form av kränkning. ”Dödstankar” eller ”dödstankar” skulle vara grammatiskt korrekta, men ”dödstankar” – eh, vad betyder det?
Den sista raden innehåller en liknelse. Vid första anblicken verkar det banalt, eftersom det är baserat på det upprättstående uttrycket av något ”membranliknande” ovanpå ett annat. Med tanke på situationen uppstår dock en stagnation. Detta ord verkar kräva noggrann granskning. Ett membran, som vanligtvis är uppbyggt av bindväv eller annat påtagligt material, eller hur? Kan du tänka på reflekterat ljus som: Kan det ses som en tunn film på vattenytan snarare än reflekterade elektromagnetiska vågor?
På så sätt uppmuntrar Göderlunds dikter läsarna att sakta ner. Det låter oss förundras över att språket delvis finns och delvis fungerar. Små regler, osynliga för infödda talare, bildar ett system där vissa ord representerar handlingar eller andra föremål, vissa kräver reflexiva pronomen och andra förkastar dem. Linjen ”nate hassel iver alm” innehåller tre växter och en känsla. Tack vare det kan vi prata med varandra!
Nu kanske vissa tror att denna insikt är ganska vanlig. Och det är, kliniskt sett, en öppen slutsats utdragen ur materialet. Det fina med materialet i fråga är att det är poesi. Och poesi kan inte reduceras till en slutsats. Å andra sidan kan den analyseras och i Jöderlunds fall sägs den vara genomsyrad av ett visst språkligt nöje, som i fallet med Gunnar Björling eller Friederike Mayrecker till exempel. Upprymdheten över att världen existerar, att vissa karaktärer i en given sekvens kan orsaka känslor.
Överlag verkar dikterna vara ögonöppnande för det äldre, vildare svenska språket, innan ortografin standardiserades och allt blev lite tristare.
”Solen syns, solen svävar” tycks mig vara starkare präglad av denna glädje än de flesta meningar som Göderlund skrivit. Kanske beror det på att dikterna rytmiskt liknar barnvisor. Alternativt skulle boken kunna fungera som ett litet privat museum över svenska växtarter. Trots den sparsamma miljön, där kursiverade versrader är placerade i mitten av takter och sällan överstiger några ord, är texten full av biologisk mångfald.
Men vanliga gamla tallar och syrener står sällan i centrum. Göderlund vänder istället blicken mot varelserna i diktens periferi. Asfaltungar som jag måste googla på de tjusiga namnen som faktiskt syftar på växter (”saltmålla/ sårvinda/ martall/ od ves”, tydligen) och de som inte gör det (”valje”, ”solgran”). Distinktionen försvåras ännu mer av att sällsynta ord blandas med faktiska nybildningar (”ögonögd/hagtorn/bitterligt förtjust/fräckt”).
På så sätt framhåller Gjöderland både namnens godtycke och att de är nödvändiga för att kunna se. En ännu tråkigare situation är att många av växterna på listan kommer att dö ut inom de närmaste åren.
Med utrotningen av arter kommer språkfattigdom. När mångfalden krymper glöms namn bort. Och överlag verkar dikterna vara ögonöppnande för ett äldre, vildare svenskt språk, innan ortografin standardiserades och allt blev lite tristare. De upprepade referenserna till barockpoeten Lasse Lucidor känns logiska. Han är också utrotningshotad, varav det mesta har bevarats genom arkiv och andra mänskliga insatser.
På Gjederlunds favoritkonjunktivhumör skulle jag vilja säga detta. ”Må ett sådant öde inte drabba henne!” För få människor använder svenska så klokt.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och recensioner av DN Kulturs senaste böcker
