Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
I år åkte jag första maj-tåget i Visby. Eller ”in”… I fredags, efter att ha köpt skor på Estelcentrum, tog jag en promenad hem. Tåget var planerat att passera Estherport samtidigt som jag. Istället för att vänta traskade jag vidare.
”Stoppa bombningarna, sluta skjuta. Kriget måste sluta!” vi/de skanderade. ”Det finns inga fascister i vår stad!” Och ja, jag höll med om de meddelandena. Vid Nigatan svängde jag nerför vägen mot hemmet.
Jag kommer att vara där ett tag, men jag har inte gått med ännu. Även om du deltar kommer du fortfarande vara utomhus. Mitt liv tar slut om en och en halv minut.
När jag gick där på Hestgatan, i de fladdrande skuggorna av banderoller och handmålade skyltar, påmindes jag om en annan första maj, cirka 1990. Då följde jag med syndikalisterna. Vi träffades på Stortorget i Gamla Stan.
Jag visste att de representerade ett slags korsväg mellan kommunism och anarkism, och jag hade liten förståelse för de begrepp som behövdes för att tycka att båda verkade vara vettiga.
Svarta och röda flaggor som blåser i majvinden, bra stämning, hundar och den konstiga lukten av cigaretter.
De svarta och röda stjärnorna var vackra. Och det hävdas att syndikalismens storhetstid föregick det spanska inbördeskriget, som jag var bekant med tack vare Ernest Hemingway och Clash: ”Spansk bomb, yo te quiero infinito, yo te quiero, oh mi corazon.”
Ännu mer upphetsad blev jag när jag fick en skymt av författarna Nina Rekander och Bengt Ohlsson i folkmassan omgiven av 1600-talshus. De var nästan intellektuella post-punk kungligheter för sin tid. Jag skymtade åtminstone två liknande dem. Det var en fantastisk dag!
Sedan började vi gå genom gränderna i gamla stan. Svarta och röda flaggor som blåser i majvinden, bra vibbar, hundar och den konstiga lukten av cigaretter. Då skrek vi/de: ”Var ska vi bo? Här! Vad ska vi stjäla? Allt!” Det var här min röst och revolutionära iver svikit mig lite.
Efter demonstrationen återvände jag till mitt två småbarnshem på Österrongatan, Gamla Stan.
Till min glädje visar det sig att ingen av de arga syndikalisterna har flyttat in ännu, inte ens Bengt Ohlsson. Allt förblev intakt, speciellt min älskade skinnfåtölj.
Läs till exempel mer av Helmersons serie om en uggla som nästan orsakar skilsmässa.
