Billie Eilish och James Cameron gör en film tillsammans.

När jag såg holiday slasher ”Thanksgiving” (2023) i år i en av Sergels små salonger, invaderades min upplevelse av oväsen. Vem är boven i dramat? Min talande stolsgranne slog inte på sin telefon eller den mardrömslika Zara Larsson-aktiga remixen av båda. Nej, det visar sig att roten till kontroversen var ”Taylor Swift: The Ella’s Tour” (2023). Plötsligt blev jag akut medveten om nyheten i den här konsertfilmen och dess förmåga att locka unga människor till filmen.

Jag har aldrig spenderat tillräckligt med tid på att lyssna på 24-åriga Billie Eilishs värld av sentimentala ballader och sovrumselektronik för att kalla mig själv ett fan. Jag lär känna hennes medregissör, ​​James Cameron, bättre och bättre. Sverigi Aktuer, för närvarande på Vasamuseet, fungerar också som huvudperson i utställningen ”Deep Depths”, som möjliggör en samlad förståelse för de blötare delarna av livet och filmografin för skaparna av ”Titanic”.

Fokus ligger här först och främst på de utsålda konsertpubliken på Hit Me Hard and Soft-turnén. Filmen, något formell och oromantisk, inleds med en time-lapse av ett stort team som förbereder sig för en samarbetsspelning i en upplyst Manchester Arena, där en baggyklädd Eilish äntligen kommer upp på scenen mitt i en vit kub med flimrande TV-apparater och börjar sjunga sin hitlåt ”Chihiro” som sipprar ur den.

Tidslinjen växlar sedan fritt mellan laserscenshower, tekniska förberedelser och chatttid. I intervjurollen är den ökända kontrollfreaken Cameron ovanligt ödmjuk, och påpekar noggrant att detta är hennes show och att hennes namn är minimalt i jämförelse (ironiskt nog är han högst upp på krediterna).

Vid första anblicken kan Eilish och Cameron verka som ett inkongruent par, men det är uppenbart att de är samma modell av nöjesmaskiner. En stark, kreativ handledare behöver inte hantera enorm personal för att skapa enorma shower för masspublik. Visst, även några lite promiskuöst filmade låtar tillåts dyka upp, med ett samspel mellan klassisk publik och scenfilm och mer experimentella och subjektiva inslag, men det handlar om mer än musiken, det handlar om arbetet bakom illusionen snarare än att återskapa magin i en konsert.

Vid ett tillfälle säger Billie Eilish att varje låt har sin egen unika färg. Det låter mer nyanserat än det ser ut. Förutom några omvägar av rött dominerar blått, ibland ståligt, ibland en behaglig djuphavsiriserande. Släng in en pompös version av Eilishs balladdrömmande debutsingel ”Ocean Eyes”, och det hela känns som en gemensam djupdykning i regissörsduons delade färgpalett.

Annars, även med 3D-glasögon på, är det svårt att förstå behovet av James Camerons engagemang. Oavsett hur man ser på det har Billie Eilish full kontroll över situationen. Så samarbete blir mest en distraktion, och helheten blir mindre än summan av dess delar.

Se mer. Konsertfilmer av hög kvalitet: ”The Last Waltz” (1978), ”Stop Making Sense” (1984), ”Renaissance: A Beyoncé Movie” (2023).

Kolla in fler film- och tv-recensioner på DN