Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
När jag tänker på årets semester hoppas jag att det blir en höjdpunkt, men inte lika mycket som förra året. Kebnekaises södra topp skulle erövras tillsammans med hans två vuxna söner.
I bakhuvudet fanns hans äldsta sons misslyckande. Nu: Revansch!
Det börjar så. Det regnar kraftigt. Vi tvingas skjuta upp vår vandring en dag.
Jag provar regnkläder från 90-talet som hände mig själv. Det visar sig att det inte fungerar alls vid ganska kraftiga regn.
När jag hyrde en ny verkar det som att stegjärn är bättre. Jag tänkte inte ens på det förra gången vi hade nysnö i september 1992. I augusti 2025 smälter ett isblock långsamt.
Efter att ha undersökt väderappar hittade vi en mycket tidigare avgångstid på 04:00 för att undvika regnet. Klättra kl 03:00.
Det är inte sant! När jag somnar har jag redan ätit i fjällstationens frukostrum. Några har lämnat.
Efter 6 timmar utan en droppe regn kom vi fram till toppstugan, en bit från toppen. Frystorkad mat äts och bredvid sitter Alvin, en ung ensam vandrare.
På ett faderligt sätt ber jag honom följa med oss. Insvept i en drömlik dimma som påminner om The Seventh Seal, närmar sig vår kvartett toppen och möts av ren vit is på en brant sluttning. Trots att han tvekade tog Alvin snabbt på sig stegjärnen och försvann in i dimman.
Det tar några minuter, så det känns väldigt långt. Äntligen hör jag ljudet av fotsteg. vi vinkar.
Alvin hjälper oss med vårt sökande. Men bara några meter från toppen gled en av min yngstes stegjärn ur skon. Jag tänker på plötslig död. Vi vänder och skyndar oss ner.
När jag kom tillbaka till fjällstationen stod bastun precis runt hörnet. Detta känns bra tills du vårdslöst stänker en hink vatten på den.
– Vill du bli riktigt varm? frågar en man med tysk brytning.
En stund senare sågs bastutyskar i blanka boxershorts gå runt och fläkta handdukar för att sprida värmen.
Många sprang in i duscharna innan han gick.
Hungrigast är en ung dansk som glupskt doppar Singoarakex i konserverad tonfisk.
Jag börjar bli ganska hungrig, men jag hinner bara med min sista middag. Ta med dryck och snacks utanför. Hungrigast är en ung dansk som glupskt doppar Singoarakex i konserverad tonfisk.
På väg till mina söner längst fram i matkön passerade jag premiärministern med hans familj. Han säger att de gick från Abisko.
Det verkar som att kvinnorna inte bär koza den här gången. Premiärministerns familj och två livvakter håller låg profil.
Då är jag trött. Jag är väldigt trött.
Läs gärna Mats J:s andra serier, som den om rådjurens sanna ansikte.
