Tankar: ”Dead Man’s Wire”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Ingen tycker om att bli blåst. Särskilt inte av hypotekslångivare och andra typer av rika och giriga människor som förgriper sig på vanliga människors förhoppningar och drömmar. Tony Kiritsis (Bill Skarsgård) har fått nog av att vara i konkurs och nekas förlängning för att betala tillbaka sin skuld. En kall februaridag 1977 går han in på ett hypotekskontor i Indianapolis och levererar ett avsågat hagelgevär med vajer till sonen till sin främmande chef (Dacre Montgomery).

Gisslanamar blir ofta intressanta när du rotar efter den onde. Som tittare kommer du att lida av Stockholmssyndromet och vilja känna en koppling till de kriminella. Hur bra gör Gus Van Sant detta i den verklighetsbaserade ”Dead Man’s Wire”? Kommer han att lyckas väcka brinnande sympati och hängivenhet?

inte mycket. Atmosfären är tyst, frusen fast på vintern, och estetiken är lika läcker som bruna bönor med en avslagen öl. Tony Kiritsis framstår som mer som en plågad galning än en kränkt underdog. Han skriker när andra pratar lugnt, studsar när andra står stilla och föredrar att skjuta sig själv också, men blir arg när pistolen lämnas tillbaka till honom. Förutom pengar och immunitet kräver han en ursäkt från bolånechefen (Al Pacino i en märklig biroll), som han tror är huvudboven i dramat.

Berättelsen börjar ganska rakt på sak, men blir inte särskilt intensiv efter det. Snarare är tonen lite komisk, särskilt när Danny Elfmans dramatiska musik försöker antyda motsatsen. Det är som om hela miljön har gått in i slapstick-läge. Den spända öppningsscenen avbryts av en liten bilolycka, en tv-reporter tappar ledningen i direktsändningen och ingenting verkar gå som planerat. Är det i bästa fall verklighetstroget? Något som Van Sant ofta försöker återkalla med hjälp av arkivbilder av olika slag.

När Colman Domingos radio-DJ av misstag glider in i rollen som en förhandlare som ger Tony en plattform och extraherar lyssnare känner man den förtätade formen. Men nej, även det spåret är raderat. Senare, när gisslan flyttar in i Tonys lägenhet, skapar det ett naturligt utrymme för nära psykologi, ett mänskligt möte mellan motsatser. Men den stillheten passar filmen lika bra som Dacre Montgomerys höga hårfäste.

Det mest intressanta med Dead Man’s Wire är att den spelar en lite längre Bill Skarsgård, med sin brådmogna mustasch, hårda sydstatsaccent och strama underkäke. Ingen tar sin Tony på allvar, men han hanterar sina frustrationer med en tomboyishness som är perfekt för rollen. Spelet är på topp, och han har sett och hört i varje scen, från att bestiga Caramel Mountain på en ketaminfest till att ta med ett hagelgevär till en knivduell.

Den här historien är intressant att se, både upprörande och underhållande, och har berättats tidigare, bland annat i dokumentären Dead Man’s Line (2018). Långfilmsversionen ses framför allt för svenskarna i Hollywood.

Kanske lider jag av Stockholmssyndromet trots allt?

Se mer. Nervös gisslanspänning: ”The Devil’s Afternoon” (1975), ”Die Hard” (1988), ”The Inside Man” (2006).

Kolla in fler film- och tv-recensioner på DN