Sveriges Radios lyssnarjury beskrev boken som ”berättelsen om en pojke instängd i ’livets tomma timmar’. Allt berättas på ett unikt språk med humor, inlevelse och djup.”
Michael Yvesand har ett dikotomt förhållande mellan beundran och uppmärksamhet.
– Jag brukar försöka att inte bry mig om vad folk tycker, men jag kan inte låta bli att känna mig väldigt hedrad. Samtidigt känner jag också att det här priset inte behöver ges till mig.
Bland de nominerade var Alex Schulman för romanen ”17 juni” och Monika Fagerholm för ”Döda trakten/Kvinnor i revolt.”
-författare, säger författaren skämtsamt.
Hans kritikerrosade debutfilm ”Häng city” gav honom Boras Tidnings debutantpris. En mörkare, mer experimentell uppföljare, Our Boy, inspirerad av seriemorden i Linköping 2004, har nominerats till ett flertal priser, bland annat Augustpriset.
Även om han är en av de senaste årens mest eftertraktade svenska författarna, föredrar Yvesand att förbli vanlig till varje pris. Intervjun gjordes via telefon från en kontorsarbetare på upphovsrättsorganisationen STIMU.
Han behöver två identiteter, säger han.
– Det är samma sak, även om jag sitter i ett tråkigt möte kan jag tycka att jag är en författare, en stor och viktig person. I ett litterärt sammanhang där jag inte känner mig bekväm är det här en larv, och jag tror att jag bara är en medioker slacker.
Denna dualitet tillåter Yvesand att förbli en outsider och ger honom friheten att inte tänka för mycket på hur hans arbete kommer att tas emot, ”att kunna ta min sida oavsett var jag är.”
– Att skriva är inte mitt jobb, så jag behöver inte fundera över vad folk gillar. Det är läskigt eftersom jag känner att jag gör om något som fungerat. Det känns bara billigt, pinsamt och patetiskt.
Den tredje och sista volymen av vad han anser vara en trilogi kommer att publiceras i höst.
-Jag vet att ingen kommer att gilla det. Jag har sagt det förut, men det är klart för mig nu.
