Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Jag har stirrat på botten av en klippa den här veckan. Det är en klippa mellan två generationer: Johanna Frendens generation och min generation.
Nyligen skrev Johanna Frenden en krönika i DN med rubriken ”Zara Larsson och Robin visar hur eländigt det har blivit att vara kvinna idag” (17/4). Och visst verkar det hårt att en kvinna vid namn Robyn, trots att hon haft en så lång, framgångsrik och flyktig karriär, fortfarande tvingas spela i uppmärksamhetsekonomin på exakt samma villkor som andra kvinnliga artister. Att göra en självavslöjande skiva om IVF och fortfarande ha sex vid 40 är en hemsk idé.
Men det var aldrig vad Johanna Frenden menade. Hon menade faktiskt raka motsatsen. Hon skriver att klyftan mellan oss har växt och generationsklyftan är reell. ”När Robin sa i våras, ”Jag vill vara passionerad för resten av mitt liv” är det det mest radikala jag har hört på flera år.”
Vi måste ha vuxit upp i två väldigt olika verkligheter. För det är det minst radikala jag någonsin hört. Jag har faktiskt nästan aldrig hört en kvinnlig popstjärna säga något annat sedan jag föddes, eller ens innan jag föddes. Det är svårt att ens föreställa sig att en kvinnlig popstjärna den här sidan av Madonna inte är en sexsymbol och pratar om det själv förr eller senare.
Jag har nu inga problem med att kvinnor pratar om sex offentligt. Jag kan inte för mitt liv tycka att det är särskilt destruktivt. Ända sedan jag var barn har jag kraftfullt ingjutit meddelanden om hur kraftfullt det är för kvinnor att ha sex i allmänhet, och tillfälliga sexuella förhållanden i synnerhet. När jag ser tillbaka ser det tidiga 1900-talet ungefär ut som 1968 för min generation, i fattigmansform. Sex and the City kastade en lång skugga över oss på 90-talet, även om vi, till skillnad från 80-talet, knappast behövde en sexuell revolution.
Till och med Markus Hägglund i Aftonbladet (21/4) ifrågasätter det destruktiva i popstjärnans agerande. Är de inte bara förkroppsligandet av en tidsanda som vi har levt med väldigt länge vid det här laget och som många bara verkar vara trötta på?
Han skriver: ”Det jag är besatt av är just tanken att leva i fullständig ignorering av tidsandan är ’radikalt’. (…) Frendens idé om uppror är faktiskt ett försvar av det dominerande”, och ”Jag håller inte riktigt med om tanken att man måste vara konservativ eller religiös för att ogilla liberala frihetssyn.”
Det verkade aldrig falla dem in att de av oss som har vuxit upp med den här generationens tomma syn på sex och relationer kanske bara inte vill ha det så mycket som de trodde att vi gjorde.
För det Marcus Hägglund beskriver är en stor missuppfattning av äldre generationer. De tycker att allt annat än deras definition av ”liberal” är konservativt. De kan inte föreställa sig att det finns någon bra anledning att ifrågasätta idealen om självständighet, individualism och den genomträngande ”sexmarknaden” utan att vilja kedja kvinnor vid spisar för att göra det. Eller i en kaiseki-miljö. Eller vilken fantasi de nu tog från amerikanska Mormon Tiktok och projicerade på någon som inte var på deras sida.
Det verkade inte falla dem in att de av oss som växte upp i den här generationen med tomma åsikter om sex, relationer och vad som verkligen utgör ett meningsfullt liv kanske inte vill ha det så mycket som de trodde att vi gjorde.
För Johanna Frenden skriver själv i sitt svar till Markus Hägglund (21/4): ”Så här ser en 45-årig heterosexuell kvinna ut: utbränd, deprimerad, besvärad av en kropp som tappat sin spänst, orolig för ett barn som inte beter sig som det ska, ständigt irriterad på sin partner.”
Det låter ganska grymt. Och det kunde inte bli roligare när Johanna Frenden lyfter fram Robins linje om att bära träningsbyxor och titta på japansk animeporr som räddningen för en 45-årig heterosexuell kvinna. Inte konstigt att vi söker alternativa sätt att leva.
Läs mer av Greta Schulte
