PJ-rock, sång, gitarr
Primitives bildades sommaren 1984 med en sångare som heter Keiron, och Keiron bjöd in mig att skriva några låtar. När han gick, satte vi upp en annons i biblioteket i Coventry. Och Tracy, som jag faktiskt hade träffat tidigare på Youth Opportunity Program, svarade. Vid den tidpunkten var vårt sound mer som Birthday Party eller Gun Club, så vi skrev tre nya låtar för att prova en mer popriktning: ”Through the Flowers”, ”Across My Shoulder” och ”Crash.” The Clash var enkel och bullrig, med en grundläggande gitarrlinje som blev kroken för ”Na na na”.
Det var i vårt liveset, men vi stoppade det ganska snabbt. Vi trodde att vi hade tillräckligt med låtar i stil med Bubblegum och Ramones, men vi glömde dem mer eller mindre fram till 1987 när producenten Paul Sampson föreslog att vi skulle återvända till dem. Två covers av låten, Melody Maker och NME, dök upp i musikpressen samma vecka, och skivbolag började nosa. Så jag använde Clash som bete för att få lite intresse. Vi har aldrig tänkt på oss själva som powerpop. Det var mycket 60-talsdjungel och glam, och det var inte alla som svarade på det. En liverecension sa: ”Om deras nya singel ’Crash’ är något att gå efter, är det här bandet slut.”
Vi gick till Top of the Pops, The Roxy och Saturday Live. På lördagsmorgonens ITV-program nr 73 tittade jag ner mitt i låten och insåg att min fuzzbox inte var ansluten. Min gitarr lät som en banjo hela tiden jag spelade.
Jag var i studion i Coventry och ägarens dotter, som bor i USA, kom fram till mig och sa: ”The Crash är med i den här filmen och det går riktigt bra.” Hon menade dårar och dårar. Låten släpptes på nytt som ”Crash (The ’95 Mix),” men den är cirka 40 sekunder längre, med en upprepad refräng och lager av ukulele, steelgitarr, orgel och slagverk, varav ingen involverar oss. Om det hade varit av Paul McCartney, tror jag inte att de skulle ha sagt till honom att han busade med den här låten, men vi kunde inte klaga. Låten fick ett andra liv och blev en världsomspännande hit.
Jag har också hört några covers. Belle och Sebastian är nog närmast hur det lät när jag skrev det första gången, en mildare, nästan Jonathan Richman-typ sak. Folk missförstår ord. Det är lätt att kolla texterna nu, men för många år sedan var det någon som misshörde texterna på en fansajt och skrev ”Se ditt steg” istället för ”Se ditt steg/Du kommer att bryta nacken om du inte gör det.” Belle och Sebastian använder fel repliker, liksom Matt Willis.
Tracy Tracy, sång
Jag bodde i Australien. Jag gjorde en del sångarbete, men det var inte särskilt framgångsrikt. Så när jag flyttade tillbaka till Coventry var mitt mål att vara med i ett band, men ingenting kom ihop. När jag skulle åka till London såg jag en annons i biblioteket. Det skrevs att de ville ha en manlig sångare, men jag tänkte ”varför inte?” Och så provspelade jag. Jag minns att det var mörkt och snuskigt. Jag tror att det var en annan kille som sökte, men han dök inte upp, så de tänkte ”Vi måste bara följa med henne”.
Vi samlades varje vecka hemma hos originalbasisten Steve Duragan, som tyvärr gick bort 2009, för att öva och äta rostat bröd som lite av en ritual. Jag kunde knappt höra min röst först på grund av dessa kraftfulla, kraftfulla gitarrer. Allt måste tonas ner. Min första spelning på en pub i Coventry, mest för vänner och familj, var riktigt rolig men jag var också riktigt nervös.
När vi spelade på Top of the Pops stack vi ut för att vi helt enkelt inte passade in. Det var inte för att det fanns kvinnliga sångerskor, det verkade bara som att det fanns fler kvinnliga artister på den tiden. Det kändes som att vi var ett litet oberoende band som spelade tuggummipop när resten av listorna var Aitken Waterman. Första gången jag gjorde TOTP, stal någon en skinnjacka som var täckt av märken som jag hade burit i flera år. Skivbolaget gav mig lite pengar för att köpa nya skivor, men det var inte samma sak.
Jag kan inte riktigt sjunga Clash nuförtiden. Bara för att mina fantastiska fans sjunger Clash tillbaka till mig. Räck bara ut mikrofonen. Jag tycker att den här låten har bestått tidens tand eftersom den har alla ingredienser. Det är en poplåt med en fantastisk melodi, medryckande text och perfekt timing på drygt två minuter.
