utställning
”Nisabas hus. En ny berättelse om målningar”
Museet för modern konst i Stockholm. Visning till 30/8
” Huset Nisaba. A New Story of Painting” är curator Hendrik Volkerts svanesång, hans sista stora projekt på Museum of Modern Art och ett samarbete med hans nya arbetsplats, Kunsthaus Zurich. Denna internationella grupputställning försöker få in trender inom samtidskonst. En renässans inom det figurativa måleriet i en generation konstnärer födda främst på 1980- och 90-talen. Även om de inte tillhör någon speciell rörelse, delar de ett förhållningssätt till nya former av berättande som inkluderar inslag av autofiktion, alter egon och framför allt allegori.
Dess rötter ligger i konsthistorien. Men skillnaden är att målare från det förflutna använde vanlig ikonografi, och allegoriska bilder baserades på välkända myter, bibliska berättelser och historiska händelser. Nuförtiden är referenserna olika och väldigt individuella. Filtrera bubblor, som personliga flöden på sociala medier.
Konstnärernas bildspråk speglar dessa fragmenterade flöden i dagens polariserade och fragmenterade informationssamhälle. De kan citera och anpassa bilder som postmodernister och hämta inspiration från historia, mystik, mode, film, dockteater, science fiction och Instagram i ett subjektivt symbolspråk.
Volkerts beskriver det som en fundamental förändring. Jag använder den mesopotamiska gudinnan Nisaba som bild. 3100 f.Kr., runt tiden för övergången från muntligt till skriftligt berättande, blev hon skrivkonstens gudinna.
Visuellt är denna utställning minst sagt främmande. Urvalet sträcker sig från miniatyrformat till monumentala dukar. Över 4 meter hög och 6-7 meter bred. Uttrycken sträcker sig från finborstad realism i svart-vit skala till färgstarka och uttrycksfulla utbrott som ibland närmar sig abstraktion. Klassiska oljemålningar varvas med blandade medier, och underlaget kan vara allt från linne eller barktyg till papper, sammet eller metallkanter.
De flesta av elementen finns i afroamerikanen Kevin Beasleys slående vikskärm, med hartsdränkt mönstrat tyg och neoklassiska speglar på framsidan och en bild av ett brinnande kolonialt hem byggt med slavpengar på baksidan.
Detta kommer att få sällskap av experimentell utställningsarkitektur med formfantasmer. Ytterväggen på ”Nisaba House” är en oval ”konstig form” (enligt katalogen). Inuti hänger Agnes Scheerers 51 meter långa svit Études liminaires, uppdelad i stiliserade scener som omger en rad olika formade interiörrum. Väggarna är gjorda av kartong för att matcha konstverket.
Samma kartongmaterial återkommer för övrigt på podiet på konstbiennalen i Venedig, där målningarna också domineras av färgglada formationer, och ett överraskande antal av konstnärerna är afro- eller afroamerikanska, en grupp som länge varit marginaliserad och som har sett en stor vändning på konstmarknaden de senaste åren.
Kenyansk-amerikanska Wangechi Mutu finns representerad i gudinnamotiv både i Venedig och Stockholm. Men i ”House of Nisaba” är en betydande andel av artisterna (liksom curatorerna) homosexuella och i vissa fall svarta. Deras berättande präglas av ett bredare perspektiv och alternativa livserfarenheter uttryckta i både ärrade och sinnliga kroppar. De mytiska figurerna Medusa och Janus, såväl som hermafroditer och hybridvarelser som är blandningar av människor och djur.
Som konstkritiker har jag olika och ibland förvirrande åsikter. Utställningen är full av hisnande målningar, blandade med högljudda, nästan kitschiga verk. Några av de mindre bidragen får dig att undra hur dessa artister passar in här. De flesta av verken beställdes specifikt för denna utställning, men uppenbarligen kände inte alla lika starkt för verket.
Hur som helst är det svårt att bedöma konstnärskapet i varje verk individuellt. Den berömde brittisk-kenyanske målaren Michael Armitage har just nu en stor utställning på Palazzo Grassi i Venedig, där han medverkar till exempel med relativt små målningar. Kanske är hans storhet det som många passerar förbi i buskmotivet, där mansfiguren har flera ansiktskonturer.
Som en föregångare till denna metaforiska trend nämner katalogen afroamerikanen Kerry James Marshall, vars överdådiga historiemålningar nyligen fyllde Royal Academy i London. Tyvärr dyker han inte upp här, men det gör en annan viktig karaktär, Nicole Eisenman. Hon föddes i Frankrike i en familj med tysk-judiska rötter och immigrerade senare till USA. Hennes monumentala queerpunk-diptyk ”Progress: Reality and Imagination” från 2006, där hon levande och rörigt skildrar konstnärens inre och yttre konflikter, sätter tonen för hela utställningen.
En annan iögonfallande syn är den nästan 7 meter långa ”Sudafa” (slumpen) i Munira al-Shor, Libanon. Den är i samma storlek som Picassos ”Guernica” och förmedlar krigsupplevelsen genom en kvinnas våldsamma men kämpande kropp. I Jill Maredys absorberande mörka ”The Shift” drömmer en hermafrodit om mänsklig mångfald under en glittrande stjärnhimmel.
Mohammed Sami kom till Norrköping som flykting från Irak, men bor nu i London, där han representeras av den pluralistiska ’inramade friheten’. En härlig sommarhimmel med ljusblå och vita moln sett inifrån en kartong.
Vi stannade också till framför Salman Tolles ’Studio’, som är baserad på Gustave Courbets berömda ’Atelien’ från 1855. Den pakistanske konstnären beskriver själv sitt verk som ”gay confusion”. En färgstark självbild där en person framträder under grönt lysrör.
Hamisi Farah, en australiensare av somalisk härkomst, lutar sig istället mot traditionen att Jungfru Maria håller spädbarnet Jesus och Johannes Döparen i sina armar. Här ersattes hon av primatologen Jane Goodall, vaggad av två schimpansungar. Umeåfödda konstnären och författaren Melani Kitty har nu skapat den outgrundliga fresken ”Howl Upside Down”, som kombinerar en lejontass med en skulptur.
Men den mest mystiska målningen är ”Msongeni” av den sydafrikanska sångaren Samson (källa). I denna minutiöst målade scen blir fyra män besatta av mystiska glasflaskor och krukväxter som flyter i en flod. Detta motiv är så märkligt och ändå så skickligt tecknat att jag har svårt att slita mig från dess fullständiga fascination.
Som du kan föreställa dig är det svårt att sammanfatta en så mycket mångsidig utställning, särskilt eftersom de mångfacetterade bilderna har olika delar som kan leda till motsägelsefulla tolkningar.
För att förstå materialet djupare läser jag särskilt noggrant kuratorns katalogtext. Men Volkerts spyr ut referenser till en mängd olika författare, filosofer och konstnärer, med början på Giorgio Vasaris allegoriska renässansfresker i Neapel. Förutom sociala medier är också orientalism, postkolonialism, queerteori, psykoanalys, identitetspolitik och posthumanism till hjälp. Volkerts uttalade slutligen att ”det här sättet att formulera allegori är i stor utsträckning en pågående process” och att vi bör avstå från att dra slutsatsen att det inte finns någon kollektiv universell kod.
Personligen tror jag att globalisering och förmedling av invandring är ytterligare orsaker till denna fragmentering av identiteter och fragmentering av bilder.
Även om mitt övergripande betyg är både sake och vatten, är ”Shin Saba no Ie” klart intressant. Ett ambitiöst försök att säga något nytt om samtidskonsten i dagens fragmenterade informationssamhälle.
För mer information om Venedigbiennalen och konst, besök dn.se.
