Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
text
Rasmus Nicolaisen
”Drömmen flödar svart”
transformator. Nils Sundberg
Flo Publishing, 77 sidor
Det slog mig plötsligt att ordet ”pocket” levde upp till sitt namn. Min otympliga pocket får knappt plats i en vanlig ficka. Termen förknippas mer med lågbudgetupplagor än med små bokformat. Men som alltid är Rasmus Nicolaisens diktsamling vackert formgiven av förlaget Flo och är i fickformat, perfekt för resor. Den passar i innerfickan på din jacka och sitter tätt intill ditt hjärta.
Michael Larsson översatte Nicolaisens första diktsamling till svenska. Det var 10 år sedan, och det var Ellerströms som gav ut den då. Den heter ”Back to Nature” och kollektionen vann Danish Critics Award vid lanseringen. Där skriver Nicolaisen, likt ”Svart flödande dröm”, åttaradiga dikter, varje rad innehåller åtta stavelser.
2022 släpptes ”Maybe Soul”, som också är en berättelse om poesi. Nils Sandberg stod då för översättningen tillsammans med Oscar Rossi. Den här gången översatte han den själv. ”En läsupplevelse för den som älskar Inger Christensen!” Så står det på baksidan av ”Black Flowing Dream.” Det stör mig lite att varje gång Rasmus Nicolaisen håller föredrag måste han nämna Christensens ”systempoesi”. Visst finns det likheter i deras storögda förundran över naturens och människolivets komplexitet och deras förmåga att bemästra begränsade former, men Nicolaisen saknar Christensens knivskarpa. Det här är en mild och berörande dikt. I bästa fall är det yrselframkallande, men det är något vanligt när man tappar koncentrationen.
Boken består av tre delar, varav den första heter ”Svart” eftersom den har samma namn som de tre orden i titeln. Där sitter ett par i trädgården till en hyrd villa, dricker snabbkaffe, älskar och tänker på döden och blinkar tillbaka till minnen av en vän som tog sitt liv. Precis som moln gör. Och fjärilar. Alla ”signerade döden i kulisserna.” Var och en av de tre delarna börjar med en versal ”Och”. Sedan följer stavelserna efter varandra utan punkt, och läsaren bärs rytmiskt med i flödet. Mellan tillbakablickar och tillbakablickar kommer ett plötsligt åskväder.
Det är därför det är så skönt att ha ett mjukt fodral som får plats i fickan. Jag tror att det är den eviga loopen som Nicolaisen skildrar mellan födelse och död, vardag och akut förändring.
Dikten på 77 sidor är väldigt snabb att läsa, men som all bra poesi är texten bättre att läsa om. Det är därför det är så skönt att ha ett mjukt omslag som får plats i fickan. Jag tror att det är den eviga slingan mellan födelse och död, vardagsliv och snabba förändringar som Nicolaisen skildrar. Berättaren lämnar sin dotter i skolan och undrar: ”När vi har förstört jorden, hur kan vi uppfostra dem som kommer att försöka rädda den?”
Här finns en samhällskritik och en önskan att ge plats åt ”det okända, ett sätt att skapa en helt ny energi i världen”, och dikten tar sina små ramsor som ett sista hopp, väl medveten om att få makthavare är intresserade av en diktsamling. Ändå fortsätter jag att arbeta på 8×8-stavelserna, trampa på hjulen och verkligen utvinna energi från stycket.
När jag läser känner jag att jag blir svagare och starkare. Jag återkommer hela tiden till artisten Barry McGlashans omslagsfoto. Han är född 1974, vilket är ungefär lika gammal som Nikolaisen, som föddes 1977. Hans målning ”Kvinna i rosor” från 2023 föreställer en kvinna som knappt syns bakom ett tryck av turkosa rosor. ”Blue Rose” är namnet på ett paranormalt fenomen i Twin Peaks, och relaterar såklart också till Novalis romantiska begär efter blå blommor och skönhet. Det blåaktiga omslaget skymmer vackert flödet av Nikolaisens svarta drömmar, men det känns ändå mer som ett blåblått än ett dystopiskt svart. Den här historien slutar trots allt med en slags återfödelse. Ett par cyklar till stranden och tar ett bad i sommarvärmen.
I havets enorma sköte,
återupptäcka våra kroppar
och vi kastar oss ner och simmar
och återvända en senare
Nyfödda med kort tid till landning;
sitter på en stor röd sten
Blås upp hamnpiren
Torka dina svarta vingar
Läs fler texter av Anna Hallberg och recensioner av DN Kulturs senaste böcker
