Sarah Parkman vinner med stor prestation i Connection Hall

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

När 37-åriga artisten och folkmusikern Sara Parkman kommer in blir det trångt i Felvindersehallen. Från början var det meningen att hon skulle uppträda på Foran, men på grund av högt biljetttryck var hon snabbt tvungen att hitta en större konsertlokal. Lokalen som valdes var den största livescenen i slakteriområdet. Scenen är en lång, smal stadskorridor i stram jugendstil, ursprungligen byggd för att transportera djurkroppar från slakterier till kylförvaring. Även denna var länge slutsåld. Och det är trångt. Det måste ses som en seger att över 3 000 personer vallfärdade för att se Sarah Parkmans största spelning hittills. Inte bara för henne och hennes medkompositör Hamps Noren personligen, utan också för den samtida svenska folkmusiken i stort. I synnerhet har hennes nya fjärde soloalbum ”Aster, atlas” bara varit ute i en dag.

Det är tydligt att Sarah Parkman befinner sig på en platå. Hennes eklektiska blandning av folkmusik, heliga psalmer och experimentella elektroniska element har fått henne hyllning och stipendium, och hennes publik växer stadigt för varje skiva. Prästdottern från Härnösand är paradoxalt nog bred och smal på samma gång. Lite som Merritt Heminson, pionjären som satte folkmusiken till takten på 1970-talet.

Sarah Parkmans sångkatalog har något för alla. Oavsett om du gillar mysigt skimrande popharmonier, den suggestiva boomen av klorofylldoftande polsk konstmusik eller den svala brisen av ambient musik. Hennes extrema artisteri är särskilt tydlig i den nya ”Aster, atlas”, där ett litet liv är fyllt av stora frågor. Och teman födelse, liv, död och förfall är djupt sammanflätade som rötterna till en igenvuxen trädgård.

Detta är ett stort, tankeväckande och ibland utmanande album, fyllt med mystik, kristna teman och esoteriska inslag. Tyngdpunkten på denna speciella lördagskväll ligger också i första hand på ny musik. Efter en kraftfull inledning i form av en folktrilogi slår den omedelbart oemotståndliga hiten ”Vreden” in, och Sarah Parkman och hennes kända musikerkompisar styr rakt in i vad hon väljer att kalla ”nästa kapitel”.

Med stöd av bland annat Konrad Agnus på trummor, Anna Mellor på fiol och Hampus Noren på fotorgel (!) konstruerar Sarah Parkman en parallell värld fylld av smittsam värme, ödmjukhet och sjudande ilska.

Nya låtar som ”Svarta träden” och den sorgligt vackra ”Tre hjärtan” kombineras ibland med oväntade ljudäventyr. Med hjälp av besökande pappa Lars Parkman och a cappella-kören Hägerstens förvandlade hon 2019 års ”Jag ropar (Kyrie eleison)” till en ursnygg hunk som prydligt glider in i hennes nya låt ”Bära mörker”.

Scenen känns långt borta längst bak i lokalen, men det gjorde Sarah Parkman bra på genom att komma ut på balkongen i centrala Connection Hall en timme in i konserten. Därifrån framför hon och Hamps Nolen en underbart enkel ”In manus tuas pater”.

Det kommer att bli det bästa ögonblicket av liveframträdandet.

Läs några konsertrecensioner och andra texter av Alexandra Sundqvist.