Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Varför är ”kött” så läskigt?
Kanske beror det på att jag inte alls förstår huvudpersonen Stephen. Jag förstår honom åtminstone inte. Men jag är också kvinna.
David Szalais roman, som kom ut förra året och som vann Man Booker-priset och som nu finns i svensk översättning, handlar om en vilsen ungersk ung man som växer upp som soldat i Irakkriget, sedan blir civilförare för 1 procenten i London, och sedan själv blir 1 procenten. Hur gör han det, och hur går han igenom denna fullständiga klassmetamorfos, när han så länge verkar vara helt utan handlingskraft? Allt som händer honom händer för att han rycker på axlarna och säger ”okej.”
Naturligtvis är ”Kött” inte den första konstnärliga skildringen av en passiv, känslolös eller förträngd människa. Det här påminner mig om ”Stoner” och ”Barry Lyndon”. Det här är den typen av kille som biter och biter och biter och plötsligt sitter på akutmottagningens väntrum med en bruten hand av att krascha in genom dörren. varför? Fråga honom inte, för han vet det inte själv.
DN:s Rebecca Calde skrev i sin recension att István är ”en karaktär som verkar sakna en inre monolog”. Trots att den här boken är en ganska typisk skildring av främlingskap skiljer den sig från den uppsjö av romaner (nästan en genre) i ämnet kvinnligt främlingskap som växte fram på 2010-talet och fortsatte under det senaste decenniet, av författare som Isabelle Stoll, Vera von Essen, Amanda Romare, och nämner bara några svenska exempel, Torn Maunsbach.
Även om det kanske är orättvist att klumpa ihop så olika författare, finns det precis något gemensamt i deras arbete med alienation och desillusion. Däremot saknar karaktärerna i deras kvinnoromaner sällan en inre monolog. Tvärtom, även när det yttre livet verkar stillastående och tomt är det ofta den inre monologen som är hjärtat och drivkraften i romanen. Du kanske ofta saknar syfte och mening, men du vet att djupt i ditt hjärta letar gudarna efter båda.
Det är läskigt, men tänk om det betyder att vara man? Eller åtminstone någon sorts kille?
Utan att bli för mycket av en genusmystiker ska jag erkänna att jag i alla fall är ständigt intresserad av porträtteringen av István. Det är just för att det är så främmande för mig. För jag hittar inte svaret. I ”Kött” tumlar tumbleweeds genom sidor fulla av karga, jordnära samtal mellan människor som inte kan få ut något vettigt ur varandra. Särskilt inte utanför István. På sin höjd håller han med om ett enkelt: ”Självklart.”
Jag skryter inte, men det är obehagligt att läsa som en relativt psykologiskt insiktsfull kvinna. Jag menar, det är läskigt, men tänk om det innebar att vara en man? Eller åtminstone någon sorts kille?
I veckan skrev Dagens ETC:s Selma Brodrej ett reportage om Conduit Books, ett nytt brittiskt förlag som specialiserat sig på romaner skrivna av män. Förlagets grundare verkar inte ha något särskilt agg mot falliska tendenser eller kvinnliga författare, men han verkar genuint intresserad av att få unga män att läsa och skriva. Det låter inte stötande när han påpekar att de flesta av den yngre generationens stora författare är kvinnor. Det verkar vara något som kan bidra till den manliga läskrisen.

Det är inte så att män inte kan läsa böcker skrivna av kvinnor. Men män, jag är ledsen att säga, har också blivit en könsgåta, eftersom de tenderar att lämna riket som domineras av kvinnor. Läser eller skriver du romaner? En berättelse om tjejer (igen). Olika former av extremism på internet? Mycket manlig.
Men det behöver förstås inte vara så. David Zare visar att även i dagens feminiserade litterära värld hyser romanen fortfarande manlig tystnad, manlig sexualitet och manligt våld. Män kunde läsa den och känna igen sig. Med största sannolikhet kommer kvinnor att läsa den här boken och tro att de förstår något om män. Men är det inte så dumt?
Läs mer text av Greta Schüldt på DN här
läs mer:
David Zare: ”Jag vill inte att min bok ska reduceras till en berättelse om maskulinitet.”
