Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
utställning
“Wilhelm Koge & Shoji Hamada: Keramik som överskrider gränser”
Nationalmuseum i Stockholm. Visa till 1 oktober 2027
Två av världens mest kända krukmakare, Shoji Hamada och Wilhelm Koge, kommer att föras samman på Nationalmuseet. En mycket efterlängtad fest för lerälskare och konsthantverksentusiaster.
Utställningen består av mer än 200 föremål, iscensatta interiörer i Hamadas hem och filmer tagna i hans verkstäder och resor. Det inledande avsnittet behandlar den japanska folkkonströrelsen. En del av rummet visar Koge-porslin och unika föremål, och en annan del visar Hamada-keramik. Ett litet avsnitt handlar om handelsutbyten mellan Japan och Sverige på femtiotalet, och ett annat gäller efterträdarna till Koge, som var influerade av japansk keramik. Däribland Lisa Larsson och Stig Lindberg.
För att helt förstå charmen med keramik måste du röra dem. Här finns många glasmontrar. Visst finns det en del tallrikar och skålar som man inte kan sätta ett pris på. Men mina fingrar kliar verkligen…
Shoji Hamada och Wilhelm Koge föddes båda i slutet av 1800-talet. De kunde träffas flera gånger i Sverige och Japan. Redan 1929 kom Hamada hit för att studera Skansen. Han utbildade sig till mästare på olika keramikateljéer i Japan innan han etablerade sin egen keramikateljé i Mashiko, några mil nordost om Tokyo.
Koge blev bildkonstnär, men 1917 anställdes han av en porslinsfabrik i Gustavsberg. Allt detta var en del av ett politiskt företag av Svenska Hantverksföreningen (SSF) för att koppla samman producenter och artister genom förmedlande byråer i en tänkt verksamhet som var win-win för båda parter. Tanken var att om föremålen var vackrare och hade mer syfte så skulle intäkterna öka. Det hela är baserat på teorierna från den brittiska konst- och hantverksrörelsen och tyska Werkbund.
Ungefär samtidigt tog Mingei-rörelsen fart i Japan. Bakom detta låg en rädsla för att branschen skulle göra människors vardag ful. Inom folkkonsten fick ordet skönhet omedelbart en andlig överbyggnad. Attityderna till branschen blev mer skeptiska än liknande rörelser i Europa.

För folkkonsten har ornament ingen betydelse; allt som görs har en funktion. Inte heller en designer sticker ut över andra hantverkare. Hamada accepterade denna idé. Det finns inga onödiga dekorationer eller dyra tillägg. Därför signerade han aldrig sin keramik.
För både SSF och folkkonsten var ”skönhet” ett vapen för framtiden. Det kommer att göra vardagen bättre för alla och få oss att må bättre. Kage och Hamada tyckte båda det.
Här på Nationalmuseum försöker vi snarare än att jämföra de två känna respekten de hade för varandra och se deras kopplingar. Till exempel ett delat intresse för lera, experimenterande med glasyrer, brännteknik m.m.
När Koge fick mer konstnärlig frihet i sitt arbete, gick han från elegant gnistrande porslin till en mer grovhuggen stil. Å andra sidan polerade Hamada råkeramik med hög hållfasthet.
I en film använder han några enkla penseldrag på ytan av en skål för att skapa en bild av sockerrör. Kulorna placeras sedan i stora lertunnor innan de bränns. De dagliga rörelserna utförs på några sekunder, men han säger att det tog honom 60 år att bemästra dem. Attraktiv.
Utställningens tre curatorer hävdar att de ägnat fyra år åt att förbereda den. Visserligen finns det mycket att tänka på i den övergripande upplevelsen, särskilt när man tänker på katalogen.
”Wilhelm Koge & Shoji Hamada: Ceramics Beyond Borders” gör oss också mycket medvetna om vad som har gått förlorat. Var tog idén om ”skönhet för alla” vägen? Det sägs att folkkonströrelsen håller på att återupplivas i Japan också. Frågan i Sverige idag är dock vem som slåss om ”vackrare vardagsprylar”?
Läs mer: ”Japansk folkkonst möter svenska folkhus på Nationalmuseum”
För mer information om konst och form, besök dn.se.



