Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Kära varg
För två år sedan önskade jag att jag hade haft möjligheten att arbeta med dig i ett kabinettsutskott. Det var inte så nu. Istället blev jag sjuk och bor sedan ett halvår i ett långtidsboende söder om Stockholm.
Naturligtvis har detta betydande nackdelar. Men det finns definitivt fördelar, en av dem är att jag ser på svensk välfärd ur ett lite annat perspektiv.
De människor jag möter i mitt dagliga liv förtjänar lika mycket respekt som de jag växte upp med.
Jag inser att den svenska välfärdsstaten till stor del är ”för invandrade svenskar”. Och jag tror inte vanliga svenskar inser hur konstig den svenska välfärdsstaten är. Av de 10 anställda som ansvarar för min dagliga vård är bara två ”fullsvenska”. Övrig personal, som jag är helt beroende av, befinner sig i ett slags ingenmansland av invandringspolitik.
Den anställde som har direkt personligt ansvar för mig, speciellt min personliga hygien, väntar bara på att få höra från myndigheterna att han inte längre får vistas i Sverige. Enligt arbetsrätten är hon fast anställd. Och hennes familj bor i Sverige och andra europeiska länder. Men efter åtta år i Sverige står hon själv inför en klar risk att utvisas till Kosovo där hon inte längre har några kontakter. Det spelar ingen roll om hon har en svensk utbildning, talar flytande svenska och är helt integrerad på den svenska arbetsmarknaden. Det spelar ingen roll om hon tillhör en grupp som är starkt bristfällig på arbetsmarknaden (undersköterskor inom äldreomsorgen).
En av hennes närmaste kollegor, som också har tillsvidareanställning, blev för flera månader sedan utlovad information om sin långsiktiga juridiska status. Ingen anmälan ges dock. Det händer inte.
Under ett kvarts sekel har mina politiska ställningstaganden varit beroende av en skala från höger eller vänster. Det här håller på att förändras. Den humanistiska sidan av politiken kommer i förgrunden. En systemsyn som reducerar individer till objekt för politik och politisk kontroll förnekar politikens centrala sociala värde.
Skillnaden mellan höger och vänster i politiken har minskat, så jag kan rösta på ett socialdemokratiskt parti eller mittparti lika mycket som jag kan rösta på ett moderat eller populistiskt parti. Det som avgör min politiska ståndpunkt är inte om jag är till höger eller vänster, utan snarare på mina åsikter om mänskligheten som de kommer till uttryck genom mina politiska handlingar. I detta har du och moderaterna svikit det som varit centralt i den moderata tradition som fascinerat mig.
Jag kommer inte att rösta på en moderat i årets val. Invandringspolitiken är avgörande. De människor jag möter i mitt dagliga liv förtjänar lika mycket respekt som de jag växte upp med. De kan ha vuxit upp i Kosovo, Türkiye eller Nordafrika. Jag har två barnbarn. Mina farföräldrar är nordafrikanska och muslimska, och mitt första språk är franska. Jag ser ingen signifikant skillnad mellan dem och deras klasskamrater.
Jag är säker på att du själv har haft en liknande upplevelse. Bestäm din politiska hållning i dessa.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Gunnar Hekmark, ordförande för tankesmedjan Friwerd: ”Vi kan inte lämna saker till vänsterns instabila försvarspolitik”
Sandra Virpala, sjuksköterska: ”Hur ska du få 65 600 anställda i äldreomsorgen?”
