”Rädslan för flyktingar är inte rationell”

– Jag bodde i ett så vackert hus, med en vildvuxen trädgård full av fruktträd.

Ece Temelkuran berättar om ett älskat hem som hon tvingats lämna. Ett hus i ett finare medelklasskvarter på en av Istanbuls höjder, med utsikt över Bosporen.

Sedan 2016 har hon levt den osäkra tillvaron som ett liv beroende av uppehållstillstånd, främmande språk, tillfälliga bostäder, långa köer på migrationskontor och ständiga möten med nya människor innebär.

Just nu är hon mitt uppe i en intensiv lanseringsturné för sin nya bok ”Främlingsnationen”, som under våren ges ut i flera länder samtidigt – i Sverige på förlaget Ordfront.

Vi ses digitalt, hon sitter i sitt nuvarande hem i Berlin. Hon ser trött ut men ler varmt och vänligt, inramad av tjockt hår i stora lockar.

Hur mår du?

– Hm. Det är en lång historia. Just nu försöker jag hantera flera kriser samtidigt. Jag har rest non-stop sedan januari, så jag är rätt utmattad. Jag måste dessutom lämna min lägenhet i slutet av juni, så jag letar ett nytt ställe att bo på. Ironisk tajmning, va?

Ece Temelkuran syftar på att hennes nya bok handlar om att vara just unhomed, alltså hemlös. Inte bara på ett bokstavligt plan, utan även politiskt och existentiellt.

Krig, klimatkatastrofer, ekonomiska klyftor och drömmen om frihet – om att bara få leva – driver miljontals människor till att börja om på nytt i nya länder, varje år. Och antalet spås växa. Därför måste vi omdefiniera betydelsen av hemma, menar hon. Och med vi syftar hon även på dem som redan befinner sig ”hemma”.

– Jag vill ge en djupare inblick i hur det känns att vara flykting eller invandrare. Jag har mött olika publiker på många platser, och jag har märkt att många européer har ett behov av att prata om vad hemma är.

Hur menar du?

Hon tänder en cigarett innan hon svarar. Drar ett djupt bloss, tänker.

– Extremhögern använder flyktingfrågan som ett politiskt vapen och folk vet inte hur de ska bemöta det. Antifascisterna säger bara: ”Var inte rädd för flyktingarna, de är goda människor.” Men rädsla är inte rationell, så den rädsla som européerna känner för att flyktingarna ska ta deras hem måste bemötas på ett annat sätt. Man måste försöka knyta an till varandra, förstå varandra, inse att man själv också blivit som en främling, att man inte längre känner igen sitt land.

Men boken är inte ett politiskt manifest, utan hennes sätt att ödmjukt förklara att vi alla befinner oss i ett överlevnadstillstånd just nu, berättar hon.

Sitt eget hem förlorade hon efter att som framstående turkisk intellektuell, politisk tänkare, författare och journalist ha uttryckt kritik och tagit ställning mot Turkiets president Recep Tayyip Erdogans alltmer auktoritära styre.

Under Erdogans drygt tjugo år som först premiärminister och sedan president har Turkiet gått från att ha demokratiska reformambitioner till att centralisera makten, begränsa yttrandefriheten och fängsla oppositionsledare, kritiker, aktivister och journalister. Svenske journalisten Joakim Medin, som greps på en flygplats i Istanbul våren 2025 (och vars rättegång nyligen sköts upp för tredje gången), är ett av många exempel på utländska journalister som utsatts för terroranklagelser.

För Ece Temelkuran tog hoten, och rädslan för vad konsekvenserna kunde bli, med tiden allt större plats.

Hon fick sparken vid ett par tillfällen och uppmanades av sin advokat att hålla sig utomlands några gånger, men det var först efter militärkuppsförsöket 2016, när regimens förföljelse av kritiker intensifierades ytterligare, som det blev riktigt otäckt.

– När jag kom hem en kväll hade någon brutit sig in i mitt hus. Järngallren som satt för mina fönster hade slitits bort och fönstren stod på vid gavel – men ingenting var stulet. Kanske var det ett vanligt inbrottsförsök som blev avbrutet, men det kändes som en signal, som att det var regimen som sa: ”Titta, vi kan om vi vill.”

Rädslan gick ut över hennes arbete. Det blev svårt att tänka och uttrycka sig. I samband med en internationell pressturné för boken ”Turkey. The insane and the melancholy” blev hon livrädd för att regimen plötsligt skulle ta ifrån henne passet.

– Det var inget aktivt beslut att lämna Turkiet, men när jag vid ett tillfälle besökte Zagreb bestämde jag mig bara för att: ”Nej, jag reser inte tillbaka. Det är så här det är nu.”

Hon ringde sin mamma och sa: ”Jag kommer inte hem igen.”

För att orka ta sig an sin nya verklighet valde Ece Temelkuran att ”stoppa hjärtat i frysen”. Hon förvandlade sig till en robot med mottot: ”Noll självförbarmande, noll sårbarhet!” I stället fortsatte hon att skriva och föreläsa frenetiskt, turnerade världen runt med varningar om fascismens framfart. Hon hyllades, tilldelades priser och blev ett framstående namn.

Men en kväll 2022 fann hon sig själv på en brits på en vårdcentral i Hamburg. Läkaren sa: ”Din kropp håller på att stänga ner. Du måste ta hand om hjärtat nu.”

Hon blev tvungen att pausa och våga tänka på vad hon hade förlorat. Boken ”Främlingsnationen” blev ett sätt att tina upp igen.

”Jag är rädd att tystnaden ska göra mig sjuk. Och när man är hemlös har man inte råd att bli sjuk”, skriver hon.

Boken är en samling brev som Ece Temelkuran under tre års tid har skrivit från olika platser, från en främling (sig själv) till en annan främling (läsaren). Hon skrev för att börja acceptera sin nya tillvaro.

De personliga breven berättar om möten med andra främlingar, hur det är att erövra ett nytt språk, den konstanta stressen det innebär att inte veta hur länge man får bo på en plats. Hon berättar om främlingsmatematik. Vad det till exempel innebär att äntligen hitta ett boende med en trädgård, men med kirurgisk precision behöva räkna tiden för att veta om man får se dess tulpaner blomma till våren.

När jag läste boken fick jag känslan av att du blev mer tillfreds mot slutet. Var det så?

Hon tänder en ny cigarett. Blåser röken snett uppåt.

– Ja. Jag tror att jag lyckades. Men det är en pågående process. Det är inte så att problemet försvinner, säger hon och slår ut med armarna för att påminna mig om att hon återigen måste leta en ny lägenhet.

Kan man som främling någonsin känna sig riktigt trygg igen?

– Bara med vänner. När jag är med vänner känner jag mig hemma. Berlin hade börjat kännas som hemma, men när mina närmaste vänner reste bort över julhelgen var det som att även staden försvann, säger hon.

Ece Temelkuran återkommer ofta till vikten av vänner – och vad det kan innebära att bli sviken av dem. I ”Främlingsnationen” beskriver hon att det svåraste med situationen i Turkiet var insikten om att stora delar av hennes eget folk stod på regimens sida.

– Det är därför jag alltid pratar om hur viktigt det är att stötta varandra. I slutändan lämnar man inte sitt land på grund av rädsla, utan för att man känner sig maktlös och ensam. När auktoritära regimer får makt kokar det ner till personlig moral och vänskap. Jag hoppas att Europa slipper lära sig det, säger hon.

Hur bemöter man en främling på bästa sätt?

– Många tror att man aktivt måste hjälpa, men när man försöker skapa sig ett nytt hem gör det som mest ont att inte bli sedd. Att bli placerad i ett offerfack. I stället för att fråga ”hur kan jag hjälpa dig?”, fråga: ”Hur kan du hjälpa mig?” Det ger värdigheten tillbaka. Främlingar har mycket att lära andra.

”Främlingsnationen” ser hon som en avslutande del i en trilogi. ”How to lose a country” gavs ut 2019 och följdes upp av ”Together” 2021. Den första boken skapade debatt och fick stor internationell uppmärksamhet. Den var en uppgörelse med den fascistiska tidsandan och kom kanske ”för tidigt”, enligt Ece Temelkuran.

– När boken först skulle ges ut ville jag använda ordet fascism i undertiteln, men alla mina europeiska redaktörer sa ”nej, det kan vi inte, det här är inte fascism”. Jag förlorade debatten då, men när boken skulle ges ut på nytt några år senare hade alla redaktörer bytt åsikt. Det visar hur saker har förändrats.

Nu har hon debatterat fascism i tio års tid. Inte utan motstånd.

– En gång när jag föreläste i Amsterdam satt det en journalist i publiken som sade: ”Sådant där händer i Turkiet för att det är muslimskt.” Jag svarade: ”Kristendomen skyddade er inte från fascism första gången, vi får se vad som händer andra gången.”

– Många känner sig obekväma med att dra paralleller till det ”underlägsna” landet Turkiet. Men man måste ändå – efter alla dessa år – ge Turkiets invånare det: Det tog Erdogan tjugo år att göra vad Trump gjorde på ett år. För att folk var politiskt organiserade och gjorde motstånd.

Hon fimpar sin cigarett.

I mars 2025 bröt enorma protester ut i Turkiet. Hundratusentals människor gick ut på gatorna efter att oppositionsledaren Ekrem Imamoglu fängslats, anklagad för bland annat korruption. Imamoglu, som varit Istanbuls borgmästare sedan 2019 och kallas för Erdogans främsta rival, väckte hos många hopp om en ljusare framtid. Rättegången mot honom och över 400 medåtalade inleddes i mars. Bland annat Amnesty International har riktat skarp kritik mot åtalet.

Jag frågar Ece Temelkuran vad hon tänker om situationen i Turkiet i dag.

Hon ser sorgsen ut. Sänker blicken.

– Människor gör motstånd på så många olika sätt. Hälften av invånarna är rädda i sitt eget land och känner sig inte hemma. Det har pågått under så lång tid att det nästan har blivit – inte normaliserat, men, ja, det här är omständigheterna de måste försöka överleva under. Det är extremt svårt och jag respekterar dem från djupet av mitt hjärta, säger hon.

Hon hoppas att ”Främlingsnationen” kan få människor att närma sig varandra. I boken skriver hon: ”I överlevnadens tider kommer försvarslinjen inte att hållas av nätverkande handslag, utan av en varm famn som hindrar oss från att falla in i omänskligheten.”

Hur lyckas vi med det?

– Jag har börjat tillämpa en ny regel: I varje samtal som du har – ge det fem minuter extra. Då uppstår magi och du kan lära dig otroliga saker. Det är ändå ingen, förstås, som hinner bota cancer på fem minuter, men det kan få människor att känna sig sedda, och det i sig kan förändra mycket.

Vad händer nu? Blir du kvar i Berlin?

– Jag försöker bestämma mig. Jag ska tillbringa sommaren i Grekland och hösten i Zagreb, tror jag. Sedan har jag fått ett forskarstipendium i Barcelona i början av nästa år. Därefter vet jag inte.

Jag frågar om tulpanerna i hennes trädgård blommar. Hon ställer sig upp och tittar ut genom fönstret.

– Ja, säger hon och ler. Jag ville visa dig, men de syns inte härifrån.

Läs mer av DN:s litteraturbevakning