Över 300 miljoner. Så mycket har Stadsmissionen plockat ut från staten i anställningsstöd och bidrag sedan 2020. Samtidigt utnyttjas personalen. Agneta fick lönebidrag för sitt diskbråck, men tvingades till tunga lyft.
Artikeln i korthet
Stadsmissionens butiker ska stödja arbetsträning, men lider av dåliga arbetsförhållanden. Anställda upplever att de utnyttjas som billig arbetskraft.
Trots betydande ekonomiskt stöd från staten för att underlätta anställningar och arbetsträning, upplever många att organisationen inte uppfyller sitt uppdrag att ge en andra chans på arbetsmarknaden.
Många anställda har låga löner som i vissa fall är lägre än Konsumenterkets riktlinjer för försörjning, medan ledande befattningshavare har höga inkomster.
Fackförbund och anställda ifrågasätter varför organisationen mottar statliga bidrag när dessa inte används för att förbättra arbetsmiljön och skapa riktiga anställningar för de som står långt från arbetsmarknaden.
Denna sammanfattning har gjorts med stöd av AI och är kvalitetssäkrad av en redaktionell medarbetare. Läs vår AI-policy.
Läs mer
Lotta rusar fram och tillbaka mellan kassan och klädhängarna ute på det slitna butiksgolvet.
Nya varor har just kommit in och måste tas om hand. Men personen som står i kassan och arbetstränar har svår autism och får inte bli för stressad. En annan som ska hjälpa till har diskbråck och kan inte lyfta tungt.
Lotta försöker ge instruktioner, hjälpa alla på bästa sätt och samtidigt få undan alla grejer. Praktikanterna är också på plats, men ingen av dem kan svenska och de förblir stående i ett hörn.
Vid väggen bakom barnkläderna hänger en affisch med Stadsmissionens slogan: ”Vi ger människor och prylar en andra chans” lovar den.
Den devisen ger Lotta inte mycket för.
– Bullshit. Vi ger dem inte en andra chans. Inte nu längre.
”Kämpar för de som kämpar”
För många är Stadsmissionen synonymt med butiker fyllda med billig sportutrustning, kläder och gamla böcker.
Själva beskriver de sig som en organisation som ”kämpar för de som kämpar”. Visionen är ett mänskligare samhälle där alla ska ha tillgång till bostad, sysselsättning och social trygghet.
Runt om i Sverige finansierar de sjuksköterskemottagningar, missbruksvård och härbärgen.
Det här är Stadsmissionen
Bakom namnet Stadsmissionen finns tio lokala organisationer som alla har sin egen karaktär, storlek och fokus. De samlas under paraplyorganisationen Sveriges Stadsmissioner.
Den största är Stockholms Stadsmission. Under 2024 hade de intäkter på 629 miljoner kronor och över 600 heltidsanställda.
Verksamheten spänner från akutboenden och bostadsprojekt till skolor, mataffärer och second hand-butiker. Stockholms Stadsmission har även aktier, fonder och andra värdepapper för drygt 200 miljoner.
Även Göteborgs Stadsmission är en storspelare. 2024 hade man 265 miljoner kronor i intäkter. Organisationen driver boenden, sex second hand-butiker, och säljer även vård- och omsorgstjänster till offentlig sektor. Organisationen har värdepapper på 118 miljoner.
Andra stora Stadsmissioner med årliga intäkter på över 100 miljoner är Östergötland och Skåne.
Läs mer
Second hand-butikerna är både en intäktskälla och en plats där personer som dömts till samhällstjänst kan avtjäna sitt straff. Butikerna är även tänkta som en plattform för arbetsträning och praktik.
För att hantera detta får Stadsmissionen betydande belopp av samhället.
Har fått över en kvarts miljard
Under åren 2020 till 2025 har de runt om i Sverige fått närmare 270 miljoner kronor för olika typer av subventionerade anställningsformer.
Det omfattar olika former av arbetsmarknadspolitiska stöd som lönebidrag och nystartsjobb.
Stadsmissionen får också stora summor för arbetsträning. Mellan 2020 och 2025 betalades drygt 50 miljoner ut i merkostnadsersättning – ett bidrag som ska täcka utgifter hos arbetsgivare för exempelvis utbildning.
Stadsmissionen får mångmiljonstöd för att anställda personer som inte kan få andra jobb. Uppgiftslämnare vittnar om att de utnyttjas som billig arbetskraft.
Meningen med de mer än 300 miljonerna i stöd är att de ska underlätta för dem som inte klarar höga prestationskrav, och att de ska hjälpa människor att få in en fot in på arbetsmarknaden.
Men vår granskning visar något annat. Vi har pratat med 14 anställda och tidigare anställda på Stadsmissionen i Stockholm som vittnar om dålig arbetsmiljö, minskade resurser och en känsla av att bli utnyttjade som billig arbetskraft.
Så svarar Stadsmissionen
”Vi räcker inte till”
Lotta, som egentligen heter något annat, har jobbat på Stadsmissionens butiker i många år.
Förr fanns vägar framåt för dem som hamnade här, säger hon. I dag kallar hon Stadsmissionen för en återvändsgränd.
– Det finns de som varit här i fem år som vi vet aldrig kommer få ett jobb. Vi försöker ge dem anpassningar. Vi lär dem kassan, lyssnar på dem och låter dem ta sina mikropauser. Men vi är för få och räcker inte till.
En vanlig fredag kan uppemot 20 personer arbeta i Lottas butik. Men bara två anställda och chefen får hela sin lön från Stadsmissionen.
De två som gör samhällstjänst tar man emot gratis. För de övriga 15 får organisationen olika stöd och bidrag från staten.
Inom den gruppen är förutsättningarna väldigt olika, säger Lotta.
– Någon som arbetstränar har epilepsi – om den får ett anfall, vad ska vi göra då? En annan är döv. Hur ska vi hantera det? Vi är bara vanliga anställda.
(Texten fortsätter under videon)
Tvingades lyfta med diskbråck
Ingen vi pratat med vågar ställa upp med namn eller vara med öppet på bild. De är rädda.
En av dem kallar vi Agneta. Efter en lång sjukskrivning blev arbetsträning i second hand-butiken i utkanten av Stockholm en chans till nystart. Diskbråck och psykiska besvär gjorde att hon inte fick utsättas för stress eller lyfta tungt.
– Men när Stadsmissionen drog ner på personal tvingades jag göra sånt jag egentligen inte kunde, säger Agneta.
Vi har varit i kontakt med 14 anställda och tidigare anställda på Stadsmissionen. Många är rädda för arbetsgivaren, och ingen vill medverka med namn och bild.
Som när någon skänkte tunga möbler eller stora lådor med grejer. Om ingen annan fanns på plats så var det bara att hugga in. Det gick inte att säga ”jag får inte lyfta”.
– Nästan alla som jobbar där har någon slags problem. Det är därför vi är där och det är därför de får pengar. Samtidigt slits människor sönder och i verkligheten får man inte de anpassningar som står på pappret.
Agneta: Var bara gratis arbetskraft
Att anställda pressas hårt och utnyttjas som billig arbetskraft är påståenden som återkommer i intervjuerna. Utrymmet för att begå misstag är litet och det skapar oro och tysta medarbetare, säger flera källor.
– Jag blev kallad till HR efter att jag hade gjort ett fel som jag själv uppmärksammat. Jag blev omplacerad och fick otydliga arbetsuppgifter. Jag kände mig tvingad att säga upp mig, berättar en tidigare anställd.
För Agneta följdes arbetsträningen av en anställning på 75 procent med lönebidrag. Men glädjen blev kortvarig. Efter tre år tvingades hon sluta trots löfte om fortsatt jobb. I stället blev hon hänvisad till arbetslöshet.
– Jag uppfattade det som att Stadsmissionen inte vill ha fast anställda, för då har man mer ansvar som arbetsgivare. När jag tänker på hur de behandlar sin personal så blir jag arg. Man är bara gratis arbetskraft, säger hon.
Lönen går inte att leva på
De som ändå anställs får ofta dåligt betalt, visar vår granskning. I vissa fall inte mer än omkring 21 000 kronor före skatt på heltid. Det är 2 500 kronor lägre än nivån som Konsumentverket menar att en 20-åring behöver för att kunna försörja sig.
Lönen är ibland så låg att handläggare på Arbetsförmedlingen undrat om den verkligen varit korrekt, berättar två av våra källor.
– Vi följer bara riktlinjerna. Men när vi rapporterat in summan får vi frågetecken tillbaka. Stämmer verkligen lönen? Vi har fått koppla in HR så att Arbetsförmedlingen inte tror att vi gjort fel, säger en av dem.
Anställda på Stadsmissionen jobbar ofta för mycket låga löner. Nästan ingen har heltidsjobb.
Enligt Arbetsförmedlingen utförs kontroller inför arbetsträning. Innan någon placeras kollar man upp företagets ekonomi och tar in yttranden från fackliga organisationer.
Uppstår det ändå problem kan man som arbetstränande kontakta handläggare eller vid allvarliga missförhållanden larma via Arbetsförmedlingens visselblåsarfunktion. De som har lönebidrag ska främst vända sig till facket.
Knappt 15 000 i månadslön
Om det rör sig om allvarliga fel har myndigheten möjlighet att kräva tillbaka utbetalt stöd. Oftast beror återbetalningskrav på ekonomisk brottslighet eller uppenbara fel som att platsen man kommit överens om inte funnits alls.
– För det mesta räcker det med dialog. Men har man fått krav på sig som inte överensstämmer med syftet kan vi behöva tydliggöra det för anordnaren, säger Emil Johansson, chef på enheten Arbetsgivare och samverkan på Arbetsförmedlingen.
Emil Johansson, Arbetsförmedlingen.
Även de som inte har en bidragsanställning kan ha svårt att leva på sin lön inom Stadsmissionen. Nästan ingen i butikerna vi undersökt har heltidsjobb, enligt chefer vi talat med.
En av de intervjuade har en anställning på cirka 60 procent, vilket ger en avtalsenlig månadslön på lite över 17 000 plus ob-ersättning – före skatt. Flera andra har halvtidstjänster och tjänar knappt 15 000 i månaden.
Att så många inom Stadsmissionens second hand arbetar deltid sticker inte ut jämfört med andra butikskedjor. Det gör däremot framtoningen som socialt ansvarstagande samhällsaktör.
– Det är fruktansvärt låga löner som man accepterar för att det är just Stadsmissionen, säger en före detta butikschef.
Chefens lön: 1,6 miljoner
Men de låga lönerna gäller inte Stadsmissionens främsta företrädare.
I Stockholm, Göteborg och Skåne har de högsta cheferna en årslön på över en miljon kronor.
Högst betald är Åsa Paborn, direktor i Stockholm, med en årslön på 1 565 000 kronor före skatt 2024, vilket ger en månadslön på drygt 130 000 kronor.
Åsa Paborn, högsta chef för Stockholms stadsmission, har en månadslön på drygt 130 000 kronor.
Enligt siffror från SCB och pensionsbolaget Alecta placerar det Stadsmissionens högsta chefer i en exklusiv skara, nämligen bland de 2,5 procent av befolkningen som tjänar över en miljon om året.
En summa som många andra inom Stadsmissionen bara kan drömma om.
– Vi som jobbar i butikerna blir tillsagda att spara hela tiden – är det då rimligt att hon sitter på en sån lön? Det är inte klokt, säger en person.
Sålde lyxvilla i Nacka
Åsa Paborn sålde förra året en 1800-talsvilla i Saltsjö-Boo utanför Stockholm med privat brygga och pool för 25,5 miljoner. Hon äger också ett semesterboende i Spanien med havsutsikt som hon hyr ut privat, bland annat via annonser på Facebook.
Att toppskiktet inom Stadsmissionen lever gott och får höga löner landar inte väl hos de butiksanställda som Arbetet och Handelsnytt har haft kontakt med.
– Åsa Paborn lägger ut superhärliga bilder från sin villa och sina semesterhus. Är det så smart när man har den positionen i ett sådant här företag? Särskilt när de som arbetstränar kanske inte ens har råd att äta, säger en källa.
Vi har flera gånger sökt Åsa Paborn som inte vill svara på frågor.
Åsa Paborns strandvilla i Saltsjö-Boo såldes för 25,5 miljoner förra året. (Filmsekvensen togs i samband med försäljningen.)
Mer ansvar – mindre arbetstid
För tre år sedan ändrade Arbetsförmedlingen förutsättningarna för arbetsträning. De anställda vi pratat med beskriver det som en vändpunkt.
Inom Stadsmissionen blev handledarna färre och de som blev kvar fick ansvar för fler butiker. Några sades upp, andra blev flyttade till andra butiker och förlorade timmar – så kallad hyvling.
– Jag blev omplacerad och hyvlad. Den dåvarande chefen sa att jag skulle släppa all handledning. Men så har det inte blivit. Mitt ansvar är nu både butik och deltagare, berättar en person.
Sedan omorganiseringen har personalens arbetsbelastning ökat. I flera butiker har man fått order om att inte ta in timvikarier. Samtidigt vill Stadsmissionen ha fler volontärer, säger flera källor. Konsekvensen blir att färre anställda ska ta hand om fler personer med behov av stöd.
Anställningar och stöd på Stadsmissionen
Arbetsträning och förstärkt arbetsträning. Insatser där deltagare får träna upp förmågan att jobba på en arbetsplats utan krav på produktivitet. Förstärkt arbetsträning innebär mer handledning och kan pågå längre.
Samhällstjänst. Brott som rattfylleri, stölder eller mindre grova misshandelsfall kan ge påföljden samhällstjänst, en sorts oavlönat arbete. 2024 gjorde 568 personer samhällstjänst inom Stadsmissionens second hand i Stockholm.
Lönebidrag. Betalas ut till arbetsgivare som anställer personer med funktionsnedsättning. Syftet är att kompensera för minskad arbetsförmåga.
Rusta och Matcha och Steg till Arbete. Arbetsförmedlingens program för person som står olika långt ifrån arbetsmarknaden. Upphandlas i konkurrens med privata aktörer. Stadsmissionen är leverantör av Rusta och Matcha i Stockholm och 2024 deltog 644 personer. Försök med Steg till Arbete har gjorts i Göteborgs Stadsmission.
Praktik. Innebär att arbetssökande provjobbar på en arbetsplats för att få erfarenhet. Praktikanter får ersättning och försäkring via Försäkringskassan.
Volontärarbete. Ideellt arbete som utförs utan krav på lön eller ersättning.
Läs mer
”Man kör över folk”
Många som sökt sig till Stadsmissionen för organisationens värdegrund känner sig svikna.
– Vi pratar mycket om att alla ska få en andra chans. Det är därför jag kom hit. Men de fina orden gäller inte i hur man behandlar sina anställda. I stället kör man över folk, säger en medarbetare.
Tidigare fanns yrkescoacher som stod för praktisk handledning på butiksgolvet. Men även de har tagits bort.
Nu ska alla anställda finnas till hands för arbetstränande, praktikanter och personer som gör samhällstjänst – samtidigt som de ska sköta butiken, stå i kassan och hjälpa kunder.
– Man kräver att den med egna problem ska hjälpa andra som också har diagnoser, säger en tidigare butikschef.
Handels: Ingen anpassning, inga pengar
Henrik Brolin, ombudsman på fackförbundet Handels, är kritisk. Visst ger Stadsmissionen sysselsättning till personer som annars har svårt att få jobb. Men han frågar sig vad som är syftet med de många placeringarna.
– Pengarna de får är ju till för att de ska arbetsanpassa och integrera de här personerna, det är inte svårare än så. Kan de inte anpassa jobbet så ska de inte ha pengarna. Då ska de gå till någon annan.
”Stadsmissionen kör slut på oss”, säger Lotta som jobbat för organisationen i många år.
För Lotta och många av de andra på butiksgolvet är det svårt att få ihop ekvationen.
– Jag förstår inte hur vi ska orka. Redan nu är jag helt slut efter en arbetsdag. Jag kommer hem, stänger in mig och orkar inte prata med familjen. Stadsmissionen kör slut på oss.
Så gjordes granskningen
I arbetet med den här granskningen har vi varit i kontakt med 14 anställda och tidigare anställda på Stadsmissionen. Flera av dem är chefer eller före detta chefer.
Från Arbetsförmedlingen har vi begärt ut dokument över all ersättning för lönebidrag, nystartsjobb, etableringsjobb samt ersättning för höga sjuklönekostnader som betalats ut till organisationens alla lokalorganisationer mellan 2020 och 2025.
Vi har även tagit del av utbetalningarna för merkostnadsersättning – det vill säga det bidrag som arbetsgivare får när man anordnar arbetsträning.
Vi har också gått igenom samtliga Stadsmissioners årsredovisning för 2024, samt begärt ut deklarerade inkomster för organisationens högsta chefer från Skatteverket.
Vi har granskat kollektivavtalet för idéburen second hand (Handels och Fremia) för att ta reda på lönenivåer och anställningsformer. Dessutom har vi sett anställningsavtal för butiksmedarbetare.
Läs mer
