Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Alla demokratier i världen bygger på valda parlament. Det valda parlamentet är dess hjärta. Däremot är demokratin hotad i många delar av världen och folkvalda parlament är ofta under press. Mot denna bakgrund utredde vi på SNS Demokratiska råd 2026 riksdagen i Sverige. Vår rapport undersöker hur väl demokratins tre grundläggande funktioner uppfylls: att representera folket både socialt och känslomässigt, stifta kvalitetslagar effektivt och kontrollera regeringsmakten.
I vissa områden målar vi upp en ljus bild. Folkomröstningar representerar nu allmänheten mycket bättre än de gjorde för decennier sedan, och samförståndet mellan väljare och förtroendevalda har stärkts under de senaste två decennierna. Den nationella regeringen stiftar lagar i en jämn och hållbar takt. Den numera enade grundlagskommissionen (KU) kan i allt högre grad kritisera ministrar och uttrycka ledarskapspraxis på ministerposter. Det finns dock också mörka drag i detta foto, varav tre kräver särskild uppmärksamhet.
Endast 26 % av oppositionsrepresentanterna röstade emot lagförslaget, som fick hård kritik från det lagstiftande rådet.
Lagstiftningen är inte bara viktig när det gäller antalet lagar, utan också kvaliteten på lagarna. Du kan få åtgärden genom att gå till lagrådet. Det lagstiftande rådet består av de mest kvalificerade domarna i landet, med uppgift att granska lagförslag innan de överlämnas till den nationella regeringen. Granskningen kommer bland annat att omfatta hur förslaget förhåller sig till grundlag och rättsordning, hur det förhåller sig till kraven på rättssäkerhet, om lagen kan antas uppnå sina mål och vilka frågor som kan uppstå vid tillämpningen.
Vår analys visar att riksregeringen mellan 2006 och 2024 reagerade i försumbar utsträckning när den valde att gå vidare med lagförslag trots allvarlig kritik från lagrådet. Under de senaste åren har nationalförsamlingen antagit 57 av de 64 lagförslag som fått allvarlig kritik utan ändringar.
En majoritet av parlamentet, regeringens säte, förväntas rösta för. Ännu mer överraskande är att endast 26 % av oppositionsrepresentanterna röstade nej till lagförslaget, som fick hård kritik från det lagstiftande rådet. Som ett resultat har den nationella regeringen upprepade gånger antagit lagar som en av landets mest kompetenta juridiska institutioner har varnat för bristande kvalitet. Och tyvärr har problemet blivit betydligt värre. Den nuvarande regeringens förslag har sedan 2006 fått mer kritik än någon annan regering.
KU:s styrning av regeringsmakten präglas av spänningen mellan partipolitik och objektiv bevakning. Under de senaste åren har det skett en ökning av tvärpolitisk samsyn i KU, vilket ger ökad tyngd åt kritiken mot regeringen. Samtidigt visar en analys av alla recensioner från 2000 till 2025 tecken på att kompromisser kommer att leda till mer beslöjad kritik. För att KU ska kunna bidra till demokratiskt ansvarstagande behöver journalister och berörda medborgare förstå om de faktiskt anser att regeringen har gjort något fel.
Dessutom är avtalet i huvudsak baserat på informella normer och det är tveksamt om det skulle hålla i ett mer utmanande politiskt klimat, där majoritetspartiet systematiskt tillskansar sig myndigheter, som man ser på andra håll i världen. Informella normer är ett svagt skydd för KU:s medlemmar, som pressas att prioritera partilojalitet framför grundlag.
Det sista problemet är en annan typ av problem, men minst lika allvarligt. Vår undersökningsdata visar att 64 procent av riksdagsledamöterna varje år utsätts för hot, trakasserier och andra hotfulla händelser. Upp till 40 % säger att de undviker att uttala sig offentligt som ett resultat. Det vanligaste problemet att undvika är migration. Sårbarheten är störst bland unga, personer med utländsk bakgrund och kvinnor, just de grupper vars ökade representation har lyfts fram som ett framsteg för demokratin. Hot och trakasserier riskerar att undergräva de mycket representativa fördelar vi åtnjuter.
Psykologiskt våld, som framför allt sker på nätet, har en tyst effekt. Även om riksdagsregeringens och de politiska partiernas verksamhet syftar till att förebygga fysiskt våld och kriminell verksamhet är dessa bara en liten del av det våld som ledamöterna utsätts för. Det tidskrävande och arbetskrävande uppdraget att hantera hot och hat, reda ut vad man ska anmäla och sköta sin egen hälsa överlåts till stor del på medlemmarna själva.
Vi anser också att nationalförsamlingen, och i synnerhet Köpenhamns universitet, behöver stärka sin rättskapacitet.
För att ta itu med dessa problem presenterar vi flera förslag. För att stärka lagstiftningens kvalitet föreslår vi att det införs en standardiserad formulering för att lagrådet tydligare ska kunna gradera allvaret i dess kritik och att riksförsamlingens utskott ska vara skyldiga att redovisa lagrådets yttrande i sina betänkanden om lagförslag.
Vi anser också att nationalförsamlingen, och i synnerhet Köpenhamns universitet, behöver stärka sin rättskapacitet. Vi föreslår därför att riksdagen inrättar ett eget rättssekretariat med uppgift att bistå kommissionen i lagstiftningsfrågor och stärka revisionen av KU.
För att skydda parlamentarikernas förmåga att utföra sina uppdrag föreslår vi att riksdagsregeringen och de politiska partierna tillämpar en bredare definition av oacceptabelt våld, inklusive psykiskt våld, och tar särskild hänsyn till kvinnors, medlemmar med invandrarbakgrunds och ungas specifika behov.
Riksdagen är folkets främsta representant. Om vi verkligen kan uppnå detta beror på oss alla, inklusive politiker, forskare och allmänheten.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Beteendevetaren Sarah Johansson: ”Vi är mer än bara ett vårdpaket när vi föds för tidigt.”
Anna Helsen, kommunikationsrådgivare: ”Mohamson kommer inte först. Det är därför politikerna svarar som papegojor.”
