Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
roman
Rashid Bensin
”En man som läser en bok”
transformator. Cecilia Franklin
Albert Bonnière Verlag, 112 sidor
Då och då dyker det upp bilder på flödet som visar Gaza före och efter folkmordets förödelse. Måtten är skrämmande, men det finns förstås också möjligheten att visa upp det som gått förlorat. Samtidigt bygger jämförelsen på en logik som är svår att förstå. Betyder det att för att en trasig person ska värdera livet måste hon bevisa att hon en gång var en ordningsam och sofistikerad person? Bodde hon hemma, studerade på universitetet och hade trots allt någon form av intimitet med civilisationen? Att det i alla fall finns något överraskande i kontrasten mellan kultur och ödslighet är själva premissen i den marockanska författaren Rachid Benzins bok Mannen som läste böcker, nu tillgänglig på svenska.
En ung fransk fotograf går genom Gazaremsan, som har utsatts för attack men fortfarande inte är helt i ruiner. Så detta hände för cirka 10 år sedan. Fotografen ser sensuell ut och låter ibland som en reseskildring: ”Röda tomater, färska gröna örter, gula citroner. Varje stånd är fullt av liv.” Han vill skildra vardagen, men hemredigeringsteamet vill ha dramatik. Tyvärr finns en sådan sak. ”Fasader som är bortblåsta. Bortskaffade som kadaver. Vridna inälvor av betong hänger från husväggarna eller skräpar ner trottoarerna. Hus har reducerats till krossade lådor.” Bensin återkommer gång på gång till en sorts transhumanistisk syn på människan och deras omgivning, att kroppar och städer bara är olika uttryck för samma sak.
Hjärtat i den här korta boken är ett möte med en äldre bokhandlare som berättar sin historia över te, en historia som på många sätt matchar palestiniernas historia. Född 1948 av en kristen far och en muslimsk mor, flyttade Nabil från ett läger på Västbanken till ett annat i Gaza efter att ha evakuerats. Han framstår själv som en nästan utopisk gestalt som blandar koranverser med bibelverser för att se vad som skulle hända.
Som jämförelse är det tydligt att Cecilia Franklin har fört Benzins språk ner flera nivåer för en svensk publik med en överlag stilren översättning.
Det finns ett bekymmersamt inslag av exotism i skildringen av denna ovanliga varelse, och mannen beskrivs som en ”rest” som har varit ett med platsen sedan ”tidens begynnelse”. I det franska originalet sägs han ha en ”patina” (”Ils portent la patine de ceux…”). Som jämförelse är det tydligt att Cecilia Franklin har fått ner Benzins språk några grader för en svensk publik med en överlag stilren översättning. Precis som ”l’un des quartiers martyrisés” blir ”en av de utsatta regionerna” utan att prata om martyrerna.
Boken blir därmed en inkörsport till det palestinska folkets öde. Och det måste sägas att denna prosa definitivt förändrade karaktären, när bokhandlaren själv berättar om livet i lägret, där ”en fuktig filt vägde kroppen som en kedja”, om sexdagarskriget som en apokalyps och om hans möte med kärleken under repetitionen av ”Hamlet”. Mycket av detta innehåll är kraftfullt och väl värt att läsa.
Och även om ingen tvivlar på att människor kan finna styrka och tröst i att läsa Primo Levi eller Frantz Fanon, finns det något oroväckande sentimentalt med Benzins till synes förkärlek för kontrasten mellan orden och avgrunden. Föreställ dig att det finns en man i Gaza som läser en bok.
Den som faktiskt vill läsa om den palestinska erfarenheten skulle ha nytta av andra böcker, även om Benzines bok inte helt saknas. Vad sägs om Ghassan Kanafanis Tillbaka till Haifa, utgiven på svenska förra året, eller Somaya El Soucis diktsamling Dark Flute, utgiven 2024? Själv planerar jag att slå upp den palestinske poeten Mourid Barghoutis dikter, som citeras i denna bok.
återvända främling
Var kom han ifrån?
Kommer han att kunna hämta andan igen?
Omedelbart
lindra trötthet
Ah, hem
Omedelbart
Tröttheten kommer tillbaka.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och recensioner av DN Kulturs senaste böcker.
