Lykke Li – ”After Party”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Jämför inte. Men när två av Sveriges mest internationella popstjärnor släpper album samma vår är det svårt att inte ställa dem ihop. Noterbart är att varje skiva är väldigt lika i format, med nio spår var och en konstigt kort speltid på mindre än 30 minuter. Båda parter är nu tillbaka på den säkra sidan när det gäller att välja partner.

På Robyns ”Sexistential” hjälpte Klas Orlando till att göra ljudet mer lättillgängligt, och själva texterna och innehållet gjorde underverk. Det var inte ens smickrande. När titellåten släpptes, där den 46-åriga popartisten halvblommade sina bröst medan hon rapade om dejting under IVF-behandling, kändes det mest som en smaklös överdelning.

Reaktionen var därefter. Men mitt i de ljumma recensionerna och den efterföljande debatten om huruvida det är subversivt att sjunga om sex i medelåldern är det frustrerande få människor som ens uppmärksammar, än mindre beundrar, Robins humor och självironi, som möjligen kan vara verkligt subversiv. Är det någon annan som kallar deras skivor ”Sexistentiell”?

Lykke Li är det verkligen inte. Den mångårige Los Angeles-baserade popstjärnans uttryck saknar humor. Det finns dock andra effektiva vapen också, som ärlighet och stiligenkänning. Under åren har hennes stora styrka varit att förvandla sorg, melankoli och hjärtesorg till odödlig popmusik, särskilt på skivor som ”Wounded Rhymes” och ”I Never Learn”. Men han vågade också ta risker, som med sin omväg 2018, ”So Sad So Sexy”. För den här låten samarbetade hon med en mängd nya producenter, vilket gjorde Tears till en mer sofistikerad och ibland avgjort sexig r’n’b.

Med sitt förra album Eyeye (2022) ville Lykke Li äntligen slå sig in i det uttryck som hade definierat hennes karriär. Själv kallade hon detta för ”ett farväl till uppbrottsalbumet”. Som ett resultat är hennes sjätte raka album, The Afterparty, ett album som lyssnarna förväntar sig att se åtminstone en markant förändring i riktning, om inte en ”fet omstart” som pressmeddelandet säger.

Inget uppenbart dyker upp. Tillsammans med sin tidigare samarbetspartner Björn Ittling rör sig Rücke Lie återigen med en väl undersökt luft. Dramatisk undergång och maximalism märks redan i detta anslag, där titeln Afterparty syftar till både en privat existentiell och en politisk social apokalyps. Att detta sägs vara hennes sista soloverk vidgar den känslomässiga bågen ytterligare, liksom den stora stråkorkestern.

Faktum är att den verkliga katastrofen här är inte själva musiken. Lykke Lis mästerliga fascination för rytm och olika former av slagverk får sitt utlopp på den slarviga singeln ”Lucky again”, där discoglittrande congas möter Max Richters luftiga Vivaldi-violintolkning. Den här låten och andra fantastiska låtar som ”Happy now” och ”Knife in the heart” känns som att de är gjorda med kommande livekonserter i åtanke och har potential att bli hits och allsång.

Problemet ligger mer i texterna. Lykke Lis låtskrivande har under åren gått från kraftfullt och universellt till mer universellt och något anonymt. Och ”efterfesten” är mer benägen att vända sig mot fasta, generiska saker som är svårare att behålla intresset för. ”Can you afford a cigarette / Take me somewhere I don’t care”, sjunger hon i låten, vars titel, ”Famous Last Words”, inte hjälper någonting.

Vart och ett av popstjärnans album råkar ha samma speltid, men det är där likheterna slutar. Där Robins effektivt förtätade 29 minuter var spännande känns Lykke Lis 25 mer vardagliga och ibland som ett halvhjärtat försök. Det apokalyptiska discot är viktigt, men huvudpersonen låter oinspirerad.

Bästa låt: ”Lucky Again”

Läs fler cd-recensioner och alla musiktexter